För några år sedan sade en av mina äldsta och, trodde jag, bästa vänner upp bekantskapen med mig. När jag frågade varför förklarade hon att jag hade fått så ”konstiga värderingar”.

Jag har fortfarande inte förstått vad hon menade. Jag förstår nämligen inte på vilket sätt jag ändrat mina värderingar. Jag tror fortfarande på en rättvis och jämlik fördelningspolitik och på ordning och reda i migrationspolitiken. Jag tror på medborgerliga rättigheter och på ett system där skattekronorna kommer till gagn för allmänheten. Och jag tror på samhällskontraktet.

Socialdemokraterna, som en gång författade och skrev under detta kontrakt, har slutat att tro på det. Istället låtsas de som om det aldrig funnits, alternativt att det är rättshaveri att ens nämna det.

Det är alltså inte jag som har ändrat mina värderingar. Det är socialdemokraterna.

Det här förstod inte min vän. Eller så låtsades hon inte förstå. Kanske var det helt enkelt för plågsamt för henne, som själv var starkt engagerad i det fackliga arbetet, att erkänna att hennes parti inte längre är det parti hon en gång fastnade för. Och eftersom en sann sosse aldrig har fel så var det givetvis jag som plötsligt hade fått ”konstiga värderingar” när det parti jag trott på rusade iväg som en nackad höna åt tusen håll samtidigt och helt glömde det folk, och det kulturarv, som är deras eget.

Jag har inte haft någon kontakt med min före detta vän sedan dess, så jag har inte kunnat utröna vad hon exempelvis anser om socialdemokraternas politik under de senaste åren, med ett medborgarfientligt förhållningssätt till terrorister och ett politiskt samarbete med de mörkblå centerpartisterna, vars värderingar går stick i stäv med de som präglade den arbetarrörelse ur vilken socialdemokraterna sprungit. Men en sann sosse går dit partiet pekar, så förmodligen är hon helt okej med allt det där. Det är ju ändå för den goda sakens skull, liksom.

Och vad är då den goda saken? Att utestänga sverigedemokraterna från alla möjligheter att påverka, naturligtvis. Det är viktigare än allt annat. Viktigare än välfärden, viktigare än jämställdheten, viktigare än medborgarnas vilja. Och om en sverigedemokrat råkar säga något vettigt – som att vi borde göra det kriminellt att mörda med IS, till exempel – så är det närmast en naturlag att socialdemokraterna ska opponera sig. Oavsett viljan hos det folk som faktiskt betalar deras lön.

Det är så verklighetsfrånvänt att det faktiskt är fascinerande. Men det är också det som är socialdemokraternas huvudsakliga problem, och en av anledningarna till att de sannolikt aldrig mer kommer att nå upp till de väljarsiffror de en gång hade. De har varit så maniskt fixerade vid SD de senaste åren att de har glömt sin egen ideologi. Och ett parti utan en tydlig ideologi – ett parti som ägnar debatter och valrörelser åt att svartmåla motståndarna – går inte hem. Inte i längden. Och i synnerhet inte när samhället krackelerar alltmer.

Att socialdemokraterna inte själva inser att deras sjunkande siffror är kopplade just till bristen på ideologisk tydlighet, och att deras värderingar blivit erbarmligt snedvridna, är för mig en gåta. Eller låtsas de bara att de inte förstår, och chansar på att folk fortsätter rösta på dem av gammal vana? Hittills har det gått hyfsat bra, eftersom den forna alliansen har rasat samman och dragit åt olika håll. Men i längden? Knappast.

Vad hände då med socialdemokraternas värderingar och det samhällskontrakt de skapade en gång? I mina ögon tycks det som om de valt att spola ner både värderingar och kontrakt i toaletten. Idag är det inte längre självklart att den som betalt skatt under ett helt yrkesliv ska ha rätt till en tryggad ålderdom, eller att medborgarna ska få det de betalat för i form av vård, skola och omsorg. Istället talas det extatiskt om ”allas lika värde” och om en ”värdegrund” som är så flytande och abstrakt att ingen överhuvudtaget kan förklara vad den omfattar.

Av det gamla socialdemokratiska partiet, som ville ha ordning och reda och som var ett statsbärande parti, finns inte mycket kvar. Och medborgarna har blivit en kollektiv kassako som ska beskattas till tänderna, samtidigt som de ska fostras att köpa denna flytande värdegrund som betyder noll och intet.

Är det konstigt att människor tröttnar på socialdemokraterna?