Ibland undrar jag om inte rätt många människor önskar att de egentligen vore träd. Träd är trygga. De sticker ned sina rötter i marken och suger sin näring utan uppenbar ansträngning. De bygger upp sina fibrer med godis i form av koldioxid som de hämtar från luften för att hjälpsamma människor har kört bil och flugit jetplan och av andra skäl bränt fossiler. Träd behöver inte oroa sig för något annat än den osannolika risken att stormen Gudrun kommer och tar dem. För det mesta blir de flera hundra år. Träd behöver inte vara rädda.

Människor är rädda, i varje fall många människor som jag träffar. Om de inte är anhängare till Gretakulten törs de inte säga vad de tror i klimatfrågan till sina döttrar eftersom döttrarna har blivit kollektivanslutna till kulten av sina skollärare. Andra är rädda att bli hållna för nazister om de skulle få för sig att av fosterlandskärlek hissa en svensk flagga en vacker vårdag.

Vad de riktigt oroar sig för vet jag inte. Kanske är det bara att de räds grannarnas ogillande mummel. Fast jag misstänker att deras ängslan har djupare psykologiska rötter. De fruktar att de själva egentligen är strukturella fascister och att det där med flaggan bara är ett första symtom ungefär som den första kittlingen i näsan förebådar en förkylning som kan övergå i lunginflammation och kanske något ännu värre.

Själv råkar jag då och då ut för personer som verkar ha ungefär samma uppfattningar som jag men sluter sig som musslor om det kommer folk med okända uppfattningar i närheten. Det är som om de misstänkte att var och varannan person var en sorts STASI-agent på spaning efter statens fiender. Den ene säger att det är väl inget fel på dig, Engellau, men jag kan inte skriva på din blogg eftersom det en gång fanns en rasistisk kommentar och jag kan inte riskera att hamna i dåligt sällskap. Den andre säger att han inte har fast anställning och att det därför vore alltför riskabelt för honom att synas i Engellaus närhet. Det är som om jag bar på en smittsam och skamlig sjukdom som måste hållas på tio stegs avstånd när andra ser på.

Detta föranleder två kommentarer från min sida.

För det första undrar jag om det verkligen är så farligt att säga vad man tycker. Trots allt är Sverige inte Östtyskland. Jag frågar mig om vår ängslan egentligen inte mer beror på att vi är skotträdda än att fienden skjuter särskilt skarpt. Föralldel, jag fick själv häromsistens ett mörsarskott av Dagens Nyheter men det var så felriktat att det gick jorden runt och träffade ledarskribenten i baken. I övrigt har jag inte råkat ut för annat än vänliga reaktioner efter fyra års dagligt och för några troligen störande bloggande (annat än, som sagt, några tjuvnyp från Dagens Nyheter).  De störda, om de finns, har inte hört av sig.

För det andra är jag optimist nog att förmoda att det tillfälligt bedövade medelklassiga och gråsossiga sunda förnuftet ganska snart kommer vakna ur sin törnrosasömn. Då kommer det att kännas skönt att veta att man aldrig blivit besatt av Gretakulten eller andra moderna PK-istiska villfarelser.

Jag är naiv nog att tro att hut till slut går hem. Eller rättare sagt: jag vill tro det.