När ett stort företag med många fabriker och dotterföretag som en gång må ha varit enastående framgångsrikt börjar misskötas så kan det ta mycket lång tid innan skadeverkningarna märks och det börjar pockas på motåtgärder. De tidigare så beundrade företagsledarna vill inte erkänna att de gjort något fel utan skyller på annat, tillfälligheter, oljekriser eller listiga japaner. Jag tänker på sådana svenska industriklenoder som Gränges och Facit.

Men så småningom blir vrålet från verkligheten, förmedlat via resultaträkningen, så överväldigande att någon sorts krisbekämpning måste inledas. Krisbekämpningen består normalt av en serie amputationer. Alla företagets verksamheter är inte lika ruttna och det gäller att göra sig av med de avdelningar där rötan bitit sig fast enligt principen att en tandläkare kan snygga till en munhåla i uruselt skick genom att operera bort döda tänder. Gränges började med att sälja av rederiverksamheten (vilket inte hjälpte i längden ty sjukan var mer utbredd).

Sådan krisbekämpning är på samma gång nödvändig om det finns någon frisk kärna att rädda och plågsam. Det plågsamma är att företagens ledning och medarbetare måste erkänna för sig själva att allt de tidigare gjort och varit så stolta över inte kan tillåtas fortsätta. Amputationer är ångestladdade processer.

Sverige är, och jag hoppas att jag har fel, som en sådan anrik koncern som tronar på minnet av fornstora dar där begreppet fornstor inte hänvisar till 1600-talet, som jag förut trodde, utan till 1960-talet när nationen kunde allt och var det främsta av alla länder.

Numera förefaller det uppenbart att den svenska politiken inte klarar sina åtaganden. I själva verket förvärras problemen. Nyligen reste jag med ett tåg som var fem timmar försenat.

”Förseningen beror på spårspring kring Uppsala central”, sa tågvärden i högtalarna som om detta var något alldagligt. ”Spårspring” är ett nyord som uppfunnits av svensk tågpersonal. På min förfrågan förklarade konduktören att spårspring är en innovation av samma gäng som brukar tända på bilar och kasta sten på ambulanser. Springet går ut på att vistas på rälsen så att tåget inte kan köra. Då måste polis tillkallas vilket inte alltid hjälper. Till slut tröttnar dock spårspringarna och släpper iväg tåget.

Det tycks bara bli värre. Politikerna satsar nya miljarder på insatser som är likadana som de som misslyckades förra året samtidigt som de upprepar sina gamla aldrig fullbordade och knappt inledda utfästelser om exempelvis ytterligare tiotusen poliser om fem år.

Vi måste förstå att Sverige inte längre klarar allt det som vi tidigare klarade. Vi måste skära ned. Vi måste, liksom Gränges, börja amputera. Den stora frågan är hur detta ska gå till.

På sätt och vis har det redan börjat i skymundan och utan någon uttalad plan. Staten slarvar med underhållet. Det märks i tågtrafiken. Kommunerna slarvar också vilket märks i asfalten på Stockholms gator. Det märks också, påstås det, i äldreomsorgen, troligen för att klienterna är så svaga att de inte orkar protestera mot neddragningar som drabbar dem.

Nedskärningarna följer principen att det blir som det blir. I en debattartikel i Dagens Nyheter redovisar ordföranden i Lärarnas riksförbund ett nästan tokroligt exempel. Ett nytt statsbidrag på sex miljarder kronor årligen ska sättas av för ”likvärdighet och kunskapsutveckling” i kommunernas skolor. Ordföranden hävdar att pengarna i första hand kommer att gå till andra saker, till exempel att ”finansiera rektorstjänster”. Kommunerna tar statsbidraget och täcker sina andra ekonomiska hål. Hade någon kunnat räkna med något annat? Här lagas efter lokal läglighet. De som kontrollerar kontona tar pengarna för sina egna angelägenheter när allt ändå bara brakar ihop.

Jag gillar inte att betydelsefulla sociala förändringar som dem vi idag kan observera och som troligen kommer att förvärras framöver inte öppet diskuteras. Det är ändå mitt land det handlar om. Jag accepterar inte att politikerna smyger på mig olika samhällsamputationer liksom de smugit på mig en numera erkänt misslyckad migrationspolitik.

Jag vet inte hur jag skulle tänka om jag vore statsminister. Kanske så här.

Det kanske största slöseriet i Sverige är att politikerna kopplat bort och onödiggjort en massa mänsklig handlingskraft och uppfinningsrikedom genom att bestämma precis hur allting ska ske, hur utbildning ska bedrivas, hur sjukvård och äldreomsorg ska organiseras, vilket slags idéer som ska beviljas statligt understöd och så vidare.

Jag vet att ambitionerna åtminstone till en början var lovvärda. Det handlade att bygga standardlösningar för att alla skulle behandlas lika. Men tänk så många goda skolor som hade kunnat uppstå om dugliga människor tillåtits eller kanske tvingats att på egen hand ordna utbildning till sina barn.

Kanske måste vi amputera bort den där kära idén att politikerna ska anstränga sig att åstadkomma ett jämlikhetens lyckorike (vilket de ändå inte verkar vara särskilt framgångsrika med). I stället borde politikerna fundera på hur de skulle kunna mobilisera mer av det svenska entreprenörskap och den svenska handlingskraft som idag ligger i träda.

En politisk innovation som jag inte utarbetat tillräckligt är att medborgarna skulle kunna få rätt att lösa in sina individuella rättigheter hos välfärdsstaten. Man får en fast skattesänkning på, hugger jag till med, 100 000 kronor om året om man ordnar barnets skolgång och sin egen sjukvård och sjukförsäkring egen hand.

Jag förstår precis att det inte bara skulle leda till önskvärd nydaning, utan också till besvär. En del människor skulle ta skattesänkningen och strunta i att skicka sina barn till någon skola alls. På motsvarande sätt skulle en del bli utan sjukvård.

Jag vet att detta är djupt främmande för det etablerade svenska politiska tänkandet. Men det var främmande för Grängeskoncernen att sälja rederiverksamheten. Frågan är som sagt om vi bara ska låta amputationerna drabba oss eller om vi ska göra genomtänkta, mogna val, vilket inte nödvändigtvis betyder att min idé om inlösen av individuella rättigheter är ett fruktbart spår. Det dummaste är att tänka som man alltid gjort när omständigheterna förändras i grunden.