Enligt min något idealistiska uppfattning är ”demonstration” de maktlösas sätt att utöva inflytande. Enbart i kraft av sin numerär kan en skara vanliga människor sätta press på en överlägsen maktapparat. Därför är demonstrationsrätten värd att försvaras med näbbar och klor. Enligt en annan mycket vanlig definition är demonstration en uttrycksform som i första hand tillhör vänstern.

Jag kommer ihåg vilken förvirring det utöste när borgerligheten under 80-talet demonstrerade mot löntagarfonder. Kunde icke-socialister demonstrera? Var inte det något av en motsägelse? Lite av samma förvirring kunde märkas i reaktionerna på Folkets demonstration för några år sen, eller Katerina Janouch manifestation på Mynttorget.

Första maj är vänsterns högtidsdag. Och det är vänstern som demonstrerar. Inte så mycket för att utmana makten, som för att befästa den. Evenemanget bärs upp av Sveriges mäktigaste parti som innehaft regeringsmakten under större delen av 1900-talet, så på det viset har det en del gemensamt med militärparader i Nordkorea, eller de folkliga hyllningar som ibland organiserades i det gamla kommunistblocket.

Självklart ska även socialdemokrater ha rätt att demonstrera, men varför ska dom ha en egen helgdag? Varför kan dom inte välja en vanlig söndag, eller någon annan tid då sympatisörer är lediga? Förklaringen är enkel. Trots att man får ledigt från jobbet en hel dag för att bära plakat, är det ytterst få socialdemokrater som gör det. Demonstrationsskolket är enormt. Fick man ingen egen dag till sitt förfogande skulle snart Aron Flams ”motdemonstration” i Stockholm vara större än huvuddemonstrationen. Om första maj är den dag vänstern visar sina muskler, har den på senare år blivit en bekräftelse på att vänstern inte har så mycket muskler att visa upp.

Nu vill jag inte missunna svenska folket en ledig dag. Istället föreslår jag att vi instiftar en ny helgdag; ”Demokratidagen”, förslagsvis den 1 september.

Sedan 2001 har vi en myndighet kallad Valmyndigheten – och som antagligen har ganska lite att göra de år som det inte är valår. Låt Valmyndigheten organisera Demokratidagen, en dag för allmänna val. Vart fjärde år är det riksdagsval, de övriga åren håller man kommunalval, landstingsval, kyrkoval, sametingsval etc, enligt ett rullande schema.

För att locka mer folk till valurnorna, och göra skäl för namnet ”demokratidag”, kombinerar man det med folkomröstningar i viktiga frågor. När som helst under året kan medborgare skicka in förslag på lämpliga omröstningar till Valmyndigheten, som bearbetar förslagen och framlägger dem för riksdagen. Man kan naturligtvis också ha kommunala omröstningar i lokala frågor. Fem till tio rådgivande folkomröstningar varje Demokratidag kunde vara lagom.

Eftersom Demokratidagen är en helgdag kan man tänka sig att det förekommer torgaktiviteter på stan och kanske även demonstrationer, vilket skulle bidra till stämningen.

Ett annat tungt skäl att avskaffa första maj är att dagen varit förknippad med kombinationen arbetarrörelse/socialism. Det är ett ovedersägligt faktum att allt färre arbetare är socialister och allt färre socialister är arbetare. En Demokratidag skulle inkludera alla grupper och göra alla politiska läger som tror på demokrati lika delaktiga.