Om jag har några vänner kvar i den politiskt korrekta värld av begåvade, väluppfostrade, högt utbildade och vänliga människor som jag en gång betraktat som min sociala hemvist så är det väl slut med det efter den här krönikan.

Det handlar om min relation med Amerikas Förenta Stater, USA. Knappt någon kunde ha varit en mer hängiven amerikavän än jag. Vid sexton års ålder gjorde jag mitt första studieår i New Jersey. Ingen potentiell invandrare kunde ha varit mer engagerad. Mitt stoltaste ögonblick var när rektorn på skolan sa att jag talade engelska som en amerikan. Om dagens svenska invandrare hade haft samma inställning till Sverige som jag hade till USA så hade Sverige lätt seglat förbi alla världens länder räknat i BNP per capita eller något annat mått som du kan komma på.

Sådär höll det på. USA och jag älskade varandra. Jag tyckte USA gav mig mer än jag gav henne. Hon bjöd på universitetsstudier som var långt mer stimulerande än dem som jag fått erfara i Sverige. Hon gav mig en av sina döttrar att gifta mig med (vilket dock tog slut när USA-dottern bott i Sverige ett antal år; jag skyller inte på Sverige, felet var tveklöst mitt).

Sedan något eller några år tillbaka, och med allt större eftertryck, börjar jag tycka att USA sviker mig. Alla starka idéer har under min livstid kommit från USA men skillnaden från tidigare är att idéerna tidigare kändes bra medan de nu känns förödande. Underligt nog är det samma idéer som först framstod som livgivande befrielser men några decennier senare, alltså nu, för mitt inre framträder som samhällsfarliga.

Mekanismerna verkar överallt vara desamma. USA kommer på ett synsätt som sprider sig över världen och blir en etablerad sanning. Jag ska bara ge ett exempel men det är samma sak med rasismen, klimatet, feminismen och alla de andra åsiktsriktningar som gått snett och med hjälp av statsfinansierade byråkratier och frivilligorganisationer tagit ett möjligen dödligt strypgrepp på den medelklass som finansierar alltihop med sina skatter och som utsätts för de politiskt korrekta synsättens följdverkning ar.

Mitt exempel på den här amerikanska idéutvecklingen är den nu dominerande synen på kolonialismen, närmare bestämt att kolonialismen var den rot ur vilken västerlandets, enkannerligen den vite mannens, påstådda förtryck av resten av världen (inklusive de vita kvinnorna) sköt sina skott, förgrenade sig och blommade till restens av världens förtret och eviga skada.

Hur kunde denna idé slå igenom? För att den är sann, säger du kanske. Det låter sig sägas, men som postmodernisterna säger så finns det inga säkra sanningar i historieskrivningen. Frågan är vilken berättelse som känns mest sann.

Om vi skärskådar berättelsen om kolonialismens ondska så kan vi konstatera åtminstone ett betydelsefullt faktum, nämligen att denna historietolkning etablerades efter andra världskriget när USA kämpade om världsherraväldet med Sovjetunionen. Det handlade om att vinna den ”tredje världen” – den ”första världen” var västländerna och den ”andra världen” var kommunistregimerna – för sin sak. Den tredje världen var de nyligen frigivna gamla europeiska kolonierna i Afrika och Asien. USA ville vinna dem för sin sak. Hur kunde det gå bättre till än att USA förklarade sig helt fientligt till de europeiska kolonialmakternas koloniala äventyr och framställde sig själv som en före detta av England förtryckt koloni?

Säger jag således att min beundrade välgörare USA av snött egenintresse utnyttjade sin kulturkraft – ”soft power” – till att förfalska historien till egen vinning? Kanske säger jag det. Men jag kan lika gärna säga att de personer som, liksom jag själv, var övertygade om att världen under USAs ledning skulle avlägsna sig från mänsklighetens tidigare elände inklusive fattigdom, svält, sjukdom, förtryck och krig drevs av något annat än det snöda egenintresset. Vi trodde på något stort, en ny mänsklighet. Vi skrev FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men vad har det blivit av detta annat än föreställningen att västerlandet och den vite mannen, som ligger bakom mänsklighetens märkvärdigaste framgångar sedan skapelsen, på något vis har en skuld till resten av världen?

Det hela är snurrigt. USA har gjort självmål i denna match liksom i så många andra. Det gör mig förvirrad och ledsen. Varifrån ska jag nu hämta min andliga ledning?