Vissa begrepp i den politiska debatten har inte behövt förklaras eller motiveras. Deras egenvärde har framställts som självklart. Det har räckt att hänvisa till ”öppenhet” eller ”mångfald” som det i äldre tider räckte att hänvisa till Guds ordning eller nationens intresse. Den social-liberala hegemonin måste nu utmanas om det självklara och moraliskt obestridliga.

Det pågår en ideologisk kamp i Sverige och i Västvärlden i stort. En lång period av liberal hegemoni över tänkandet verkar gå mot sitt slut. Åtminstone har ett ifrågasättande kommit igång av de liberala, eller progressiva tankarnas tidigare så självklara företräde.

I denna förändringsprocess påverkas människor av tidsanda och opinion. Var tycker de andra? Vad är rätt just nu? Vad är rätt att tycka och tänka?

Det finns en åsiktssociologi där vissa åsikter har högre status än andra. De människor som tänker ungefär som gruppen gör eller som ledarna i gruppen gör känner att de befinner sig på fast mark och att de knappt behöver motivera sina åsikter. De har rätt värdegrund, rätt människosyn, de är inte avvikande eller udda. De tänker som man ska. Har man däremot åsikter som inte rimmar med majoritetens uppfattningar får man förklara sig och leta argument. Hur tänker man? Vad menar man? Och vem är man egentligen? Vilka grumliga vatten fiskar man i? Har man en agenda? Är man finansierad av hin håle själv?

Att skriva om ideologi är därför att skriva för att formulera det nya normala, det nya naturliga, det nya självklara. Människor ska känna att det är ”okej” att tänka si eller så. Och eftersom vi under en längre tid har levt med liberalismens dogmer som vår heliga religion handlar kampen idag om att göra dessa dogmers motsatser lika rumsrena och accepterade. Den som tycker att Sverige ska präglas av svensk kultur ska kunna uttrycka det med samma trygga sinne som den som tycker att landet ska präglas av mångkultur. Det står inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i historieböckerna att mångkulturen ska bli Sveriges öde eller att vi måste acceptera en status av moralisk underlägsenhet för att vi vill att Sverige ska vara Sverige. Det är alltså inte åsikten i sig som är problematisk men den sociala eller sociologiska status som åsikten åtnjuter i samhället. Och det är just den statusen som den ideologiska kampen ska åta sig att förändra. Bland annat.

Låt oss ta några exempel.

”Öppenhet” har länge varit ett ledord i svensk politik. Öppenheten har inte behövt motiveras. Den har ägt ett moraliskt egenvärde. Det har räckt att hänvisa till öppenheten som det i äldre tider räckte att hänvisa till Guds ordning eller nationens intresse. Det har varit en självklarhet att vi ska sträva mot öppenhet. Men i realiteten är ”slutenheten” naturligtvis en lika viktig komponent av livet, samhället och verkligheten som öppenheten. Människor har alltid behövt markera gränser mellan mitt och ditt, mellan oss och de andra, mellan här och där, mellan hemma och borta. Människor har behövt sluta sig samman för att skapa trygghet och gemenskap. Varför skulle det vara moraliskt klandervärt att hålla igen på öppenheten, stänga dörren och markera gränser? Allt kan inte bara stå vidöppet hela tiden, det är en fullständigt befängd idé. De öppna gränsernas politik var en ohållbar politik precis som det skulle vara ohållbart att stänga alla gränser och isolera oss fullständigt från omvärlden. Visst tror vi på öppenhet, men vi tror på öppenhet med förnuft. Ibland behöver vi slutenhet och oftast behöver vi hitta en balans mellan de båda. Acceptera inte argumentet att öppenheten i sig alltid har ett egenvärde. Det är helt enkelt inte sant.

”Kunskap” är ett annat begrepp vars egenvärde aldrig fått ifrågasättas. Någon kanske förvånas över att jag tar ”kunskap” som exempel. Men om jag säger att motsatsen till kunskap är ”tradition” och ”vana” förstår läsaren kanske vad jag menar. Och det är viktigt här att ”kunskap” nödvändigtvis inte är sann och total kunskap men allt det vi kallar ”kunskap” i samhället och det vi, våra makthavare eller kanske vissa yrkesgrupper med vissa intressen kallar för kunskap.

Det finns kanske inget som är så besvärligt att hantera politiskt som ”kunskap”. Ett problem är att vi inte äger kunskap om vilken påstådd kunskap som är verklig kunskap, vi vet helt enkelt inte vad vi vet, eller att vi inte är överens om vad som är verklig kunskap. Vi ondgör oss gärna i Sverige över postmodernister som relativiserar allt vetande. Vi talar gärna illa om en tänkare som Foucault som bland annat menade att makt är att kunna klä sina intressen i termer av kunskap. Men vi lever konkret med dessa problem. Den liberala världsbilden har framställts som objektiv kunskap (”historien visar att vi tjänar på invandring”) och många av våra forskare på universiteten ser verkligheten med ideologiska glasögon.

Naturligtvis ska vi lita på kunskap när det gäller allt det som går att mäta och undersöka empiriskt. Tack gode Gud för den moderna läkarkonsten. Men när det gäller samhällsutvecklingen i allmänhet har vi nog mer nytta av förnuft, vana, praktisk erfarenhet och god intuition än av några vetenskapliga ”teorier” som ideologiskt färgade forskare och politiker vill framställa som ”kunskap”. Intellektualismen är inte alltid den rätta vägen framåt och anti-intellektualismen eller skepticismen är en viktig komponent av det konservativa tänkandet. Vad är exempelvis sant kring all ”kunskap” om klimatförändringarna? Jag vet inte. Vem har kunskap om vilken kunskap om klimatförändringarna som är sann kunskap? Försiktighet och sans är nog bra att iaktta. Vi ska lyssna på forskarna, men ska vi verkligen tro på allt de säger? Har de alltid haft rätt förr?

”Öppenhet” och ”kunskap” är två exempel på positivt laddade begrepp. Men det finns också föreställningar om det obestridliga som lever på sina negativa konnotationer. Det finns fenomen som med självklarhet framställs som destruktiva. Ett sådant är ”rädsla”.

Om människor varit tveksamma till snabba förändringar, till öppenhet, till liberaliseringar, till immigration och förändrade könsroller så har det hetat att de har varit ”rädda”. Och de berömda ”populisterna” sägs hela tiden ”spela på människors rädsla”. Som om det inte skulle vara en mänsklig rättighet att vara rädd, som om det inte skulle vara en naturlig reaktion – som haft en evolutionär överlevnadsfunktion – att erfara rädsla vid stora förändringar vars konsekvenser vi inte kan överblicka. Tacka fan för att folk är rädda! Varför skulle inte människor få vara rädda när deras samhälle och livsvärld på några årtionden förändrats radikalt och när den ena tanklösa politikern efter den andra ylar hysteriskt om optimism, förändringar och öppna gränser samtidigt som vi får betala för det i form av terrorhot, försämrad ekonomi och ökad brottslighet. Människor har rätt att vara rädda! De bör vara rädda. Det är en rationell reaktion på dumdristighet och fartblindhet.

Och så här skulle vi kunna hålla på. Begreppet ”förändring” har ansetts äga ett självklart egenvärde som inte har behövt motiveras. ”Mångkultur” eller ”mångfald” har ansetts vara något självklart positivt. ”Auktoritet” har varit något självklart negativt. ”Manlighet” har varit negativt (”grabbighet”, ”gubbighet”). ”Vision” har stått över ”verklighet”. ”Engagemang” har varit viktigare en ”måtta” och ”balans”. ”Könsroller” har uteslutande beskrivits i negativa termer fast de också tillför mycket positivt i livet. ”Nation”, ”kultur”, ”folk”, ”identitet” är andra begrepp som den liberala hegemonin har svärtat ned på ett sätt som gjort det omöjligt att tala om värdet av nationell gemenskap, historia, och någorlunda homogen befolkning utan att avfärdas som avgrundsdjup reaktionär.

Så det är bara att fortsätta. Det är bara att påvisa den liberala världsbildens ensidighet. Liberala värden om öppenhet, rörelse och oberoende måste balanseras av konservativa värden om slutenhet, vila och gemenskap. Konstigare är så är det inte. Liberaler och socialister har inte monopol på intellektuell och moralisk legitimitet. Ju fler som förstår det och som vågar lämna de gamla flockarna desto starkare blir vi. När våra argument inte längre kan avfärdas som omoraliska och orättfärdiga vinner vi i trovärdighet hos dem som inte riktigt vågar tänka själva och som medvetet eller omedvetet rör sig åt det håll vinden blåser. For the times they are a-changing.