Det Goda Samhället fortsätter granska svensk samtida teater. Skådespelerskan Paula Ternström har sett tre pjäser av Tennessee Williams och slås av författarens aktualitet. Williams gestaltar hur flocken obönhörligt kräver sina offer när gränserna för det tillåtna överskrids. Kusligt nog iscensätter verkligheten samma drama.

Jag har sett tre aktuella uppsättningar i Stockholm av Tennesse Williams, en av USA:s mest betydelsefulla dramatiker under 1900-talet. ”Glasmenageriet” på Fria Teatern, ”Orfeus stiger ned” på Dramatens Elverket och ”Linje Lusta” på Dramatens lilla scen.

Tennesse Williams föddes 1911. I sina pjäser skildrar han en rå sexualitet, en längtan efter att uttrycka sina begär och hur vi straffas när vi gör det. Han skriver om frihet och ansvar. Han skildrar också mannen som ett erotiskt objekt och flockmentaliteten. När drevet går. Att bli utstött. Temat visar sig ha en skrämmande aktualitet.

Williams skriver i en genre som kallas Southern gothic. I heta sydstater där svetten rinner och gatorna dammar lever en vit överklass i ett förlorat paradis där förmögenheter har raderats och familjehem förfallit. Kristendom, folktro, och voodoo blandas i en spirituell smältdegel. Det omedvetna är ständigt närvarande liksom vaga minnen av puritanernas helvetestro.

”Glasmenageriet” spelas i regi av Ulla Gottlieb på Fria Teatern på Bergsgatan 11 i Stockholm. Tennesse Williams alter ego Tom vill bort från sin dysfunktionella familj. Han vill leva ut sina författardrömmar. Hans syster Laura är handikappad och fjättrad i hemmet. Hon flyr till en låtsasvärld och blir en hemmasittare med sina glasfigurer. Hon kommer ingenstans och ger oss alla dåligt samvete. Ska Tom stanna kvar och ta ansvar eller ska han ta steget ut i friheten?

Modersmonstret spelar martyr och lägger ansvaret på sonen. För han är mannen. Han ska bära bördorna. Kanske känner vi alla någon hemmasittare fast i modern tid med dataspel? Hur är det att vara bror eller syster till någon som är funktionshindrad eller någon som aldrig kommer ut? Pjäsen ställer existentiella frågor om frihet och ansvar.

I pjäsens bästa scen mellan Laura, den handikappade systern och Toms vän Jim, som är en personifiering av den amerikanska drömmen, får vi skratta och känna framtidstro. Det går att förändras, det går att bli fri. Men han lämnar henne med en vit lögn för att klättra vidare. Pjäsen är delvis självbiografisk. Tennessee Williams lämnade själv sitt hem och hans syster lobotomerades. Operationen misslyckades och hon hamnade på anstalt. Williams förlät aldrig sin familj eller sig själv för att detta fick hända.

På Dramatens elverk ser jag ”Orfeus stiger ned” i regi av Runar Hodne. Det är svårt att få biljetter. Fler än jag längtar efter New Orleans, ökenhettan, dammet, whiskyn och svarta spöken.
På scenen öppnar sig en värld med jukeboxar från förr och en ljussättning av Ellen Ruge som dryper av sinnlighet. Är det Orfeus som ska frälsa oss och göra oss levande? Orfeus, eller Val som han heter i pjäsen, får mig att tänka att vi alla bär på en längtan att befrias och vitaliseras. Är det konstens uppgift att gjuta liv i människan, att få oss att känna oss levande?

Kanske är Val/Orfeus en idealbild för hur Williams själv ville vara? En man som alla åtrår och förhäxas av, en bohem med gitarr på ryggen som lever genom konsten och musiken. David Lynchs mästerverk ” Wild at heart” med Nicolas Cage och Laura Dern är inspirerad av just ”Orfeus stiger ned”. Men på Dramaten finns ingen Nicolas Cage i ormskinnsjacka och jag kan sakna en regi som berör betydelsen av hur man rör sig.

Men detta är kvinnornas pjäs. Och alla åtrår de Val. Alla vill ha honom. För att få liv. Sofie Helleday, Kirsti Stubö och Elin Klinga gör fina porträtt, men Maria Salomaa sticker ut som sjuksköterska med elaka ögon. Sticker ut gör även Örjan Ramberg som spelar skjortan av hela ensemblen i den enda scen han medverkar i. Hans överlägsna varggrin, hans sätt att sakta röra sig stapplande över teatergolvet är ren och skär scenmagi. Rambergs repliker tycks födas i samma ögonblick de sägs. Hans otäcka gestaltning av den åldrande alfahannens hotfullhet mot en yngre potentiell erövrare får mig att skratta högt för att den känns så autentisk.

I detta drama blir flocken en grekisk kör vars uppgift är att hålla ned någon som sticker upp. Den som vågar ställa sig utanför blir åtrådd men alltför farlig. Som en Jesus. Piskad och korsfäst. Det konservativa driftlivet tillåter inte någon att sticka ut. Man blir syndabock. Val blir lynchad av flocken och ihjälslagen i originalmanus. Tennessee Williams blev själv överfallen och misshandlad på grund av sin homosexualitet.

Verkligheten imiterar dikten. Inte lång tid efter att jag sett pjäsen står flocken utanför Elverket och vill ha en av skådespelarnas huvud på fat. #brinnförjosefin har samlat en proteströrelse mot att denne skådespelare ska få fortsätta verka i arbetslivet. Det han gjort är förfärligt. Misshandlat sin flickvän. För tjugo år sedan. Dömd av Hovrätten till villkorlig dom. Men jag sörjer hans skådespelarkonst. Nu ska han kastas till vargarna. Jag tänker samtidigt på IS-terroristerna som går runt på våra gator. Var är proportionerna? Skådespelaren har ändå inte mördat någon. Och jag kan inte låta bli att undra varför ingen sa något tidigare? I tunnelbanan rullar Länsstyrelsens kampanj hjälplinjen till män som slår och snart publiceras en novell av Jonas Hassen Khemiri med en indirekt uppmaning till alla män som slår att söka hjälp.

Den utpekade skådespelaren är med andra ord en Stanley Kowalski (huvudpersonen i ”Linje lusta”) i det verkliga livet. ”Linje Lusta” spelades senast på Dramaten 1949 och nu tar man upp den igen. Pjäsen hade urpremiär på Brodway 1947 med Marlon Brando i rollen som Stanley Kowalski och som senare också medverkade i den legendariska filmatiseringen. Föreställningen på Broadway fick stående ovationer i 30 minuter.

Regissören Stefan Larsson gör filmisk teater av ”Linje Lusta” på Dramatens lilla scen. Filmfotografen Andrea Grettve rör sig över scenen med en steadicam och väljer vem vi får se i närbild. Kanske inte alltid den vi önskar eller ens helheten som annars kan vara teaterns styrka. Men kanske är det rätt val. Föreställningen är filmisk intim och stundtals rå men också skir, känslig och naken. Det blir ett slags filmskådespeleri i direktsändning med en
bakåtvänd scenografi. Livia Milhagens Blanche med kladdiga lösögonfransar och utsmetat läppstift bjuder på stor skådespelarkonst. De två systrarna har förlorat sin ”Borta med vinden”-gård under oklara omständigheter och Blanche har efter en traumatisk händelse levt ett utsvävande liv med främmande män. Hon dövar sin ångest med sprit och sex. Efter ett kort förbindelse med en minderårig yngling får hon lämna sin lärartjänst. Hon är en fallen kvinna som söker någonstans att ta vägen. Hon hamnar hos systern Stella som gift sig med en ”riktig man”, polacken Stanley Kowalski.

Danilo Bejarano gör en svettig, opolerad och barnsligt farlig gestaltning av Stanley Kowalski. Den känns både nutida och äkta. Våldsamheten går här hand i hand med sexualiteten. Är det så banalt som att manligheten består av djurisk lusta? ”Jag drog ned dig från de där pelarna, säger Stanley Kowalski, och du tyckte förbannat mycket om det. Du njöt av det.” Regissören vågar plocka fram den erotiska laddningen mellan karaktärerna och Rebecka Hemses starka Stella förlåter slagen hon tilldelats och går tillbaka. ”För det som händer i mörkret mellan en man och kvinna blir viktigare än allt annat.” Att sexualiteten är en stark drivkraft även för kvinnor blir här tydligt. Och kanske ger Williams ett obehagligt svar på varför kvinnor går tillbaka till män som slår?

Så blir teater verklighet och verklighet blir teater. Hos Tennessee Williams framställs inte kvinnor som passiva objekt. Deras sexualitet består inte bara i att behaga men också i att åtrå.

Problemet är att deras åtrå inte alltid är anpasslig eller anpassad. Inte när de väljer vem som ska få förföra dem och inte när de väljer vem de ska förföra. Begäret låter sig inte tämjas, men ändå kräver flocken sitt offer. Och det är just den teater som iscensätter både begäret och dess bestraffning som nu står vid skampålen.

Det talas om Dramatens kris. Den grekiska kören sjunger ut i media. Dramatens chef Eirik Stubø har nu blivit syndabock. Han får gå trots att Dramatens repertoar står på en konstnärlig topp (”Linje Lusta” är en konstnärlig triumf). Hur många män ska falla?