Varför jag inte oroar mig för överbefolkning (och ej heller för klimatkatastrofer)

patrik
Patrik Engellau

Eftersom jag har varit en statsanställd siare och augur, i det här fallet fackansluten och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid en betydelsefull svensk myndighet (vilket är en nog så säker garanti för att dess förutsägelser är hållbara) kan jag avslöja standardmetoden för förutsägelser om framtiden.

Standardmetoden är att man drar ut trender. Om människornas längd ökar med en centimeter per decennium så kan man vetenskapligt räkna fram att nästan alla blir nära två meter om tvåhundra år. Om andelen psykiskt sjuka har fördubblats på ett kvartssekel så kommer alla svenskar att behöva plats på mentalsjukhus vid pass år 2069. Därav kan man dra hur många betydelsefulla slutsatser som helst, till exempel att vi måste importera stora mängder potentiella psykvårdare från länder som inte har så många diagnoser eftersom de inte har så många psykiatriker, exempelvis Somalia.

På 1970-talet och däromkring var folk mycket upptagna av risken för överbefolkning i världen. Jag jobbade då på Sida. Där fanns en avdelning som hette Befolkningsbyrån. Den ägnade sig åt att förutsäga världens undergång genom överbefolkning vilket gav byrån skäl att begära ökade anslag för att anställa fler människor som kunde dela ut kondomer.

Jag minns att det kom ett antal internationellt spridda rapporter som varnade för överbefolkning. En amerikansk studie – allt inklusive alla undergångslarm har sedan andra världskriget uppfunnits i USA – med särskilt pregnant titel hette Standing Room Only. Tänk dig att det är så tjockt med folk att man knappt kan lägga sig ned. (Kort återtåg till verkligheten: Idag finns tio miljarder människor. Anta att en generös ståplats är två kvadratmeter. Tio miljarder människor får då plats på Ångermanlands yta, ungefär 20 000 kvadratkilometer.)

Kanske missminner jag mig och överdriver 1970-talets oro för överbefolkning men tidskriften Forskning & Framsteg verkar instämma i en artikel från 2012:

”På 1970- och 80-talen kommer hundratals miljoner människor att svälta ihjäl, oavsett vilka katastrofplaner man än sätter igång nu.” Så skrev Paul R. Ehrlich, amerikansk biolog, i sin klassiska The population bomb från 1968.

Redan i slutet av 1700-talet hade den brittiska nationalekonomen Thomas Robert Malthus oroat sig för överbefolkning, men med Ehrlichs bok höjdes tonläget ytterligare: maten i världen var på väg att ta slut, och planeten var döende. Det var Ehrlichs brutala budskap.

Befolkningsexplosionen, som boken hette i svensk översättning, var en klassisk larmrapport, där tvärsäkerheten om den nära framtiden kombineras med ett tydligt, hotfullt budskap. Resultatet blev en internationell bästsäljare, och Ehrlich hamnade i tv-soffor och gav sig ut på långa föreläsningsturnéer. Han föreslog bland annat straffskatt på blöjor och premier för par som inte skaffade barn.

Tillbaka till min huvudtes som är att samtiden föreställer sig framtiden i trendens riktning. Så här brukar dagens bedömningar av befolkningsutvecklingen se ut:

När Ehrlich skrev sin världsberömda bok (och Sidas Befolkningsbyrå troligen fick sin största budget enligt ett okontrollerat antagande av mig) växte jordens befolkning snabbare än någonsin före eller efter. Kloka, kunniga och begåvade människor drog ut trenderna och förutsåg världens undergång.

Ungefär så är det nog också med världens undergång genom människornas påverkan på klimatet. Visst, det har troligen blivit en grad varmare på hundra år. Det kan, i varje fall delvis, bero på utsläpp av koldioxid.

Menar jag då att forskare är så enkelspåriga att de bara drar ut trender? Sådant förekommer, men det är inte det vanliga. De skaffar sig mer substans. Klimatforskningen, till exempel, är en hel industri som såklart inte samfällt sitter och drar ut temperaturtrender med linjal. Men för att forskningen ska vinna trovärdighet så bör dess förutsägelser på det hela stämma överens med den relativt enkelt observerbara verkligheten. Under perioden 1940 till 1970 sjönk temperaturen på jorden och då visade forskarnas modeller att man hade större anledning att oroa sig för en ny istid än för global uppvärmning.

Det luriga är att vissa oroväckande trender nog är på allvar. Själv oroar jag mig exempelvis för brottslighetens utveckling i Sverige och risken för islamistisk terror och, framför allt, för att Sveriges härskare inte verkar fatta vad som händer i landet – eller kanske inte bryr sig.