När min far var en liten knatte någon gång i början av 1930-talet hände det sig en dag att den enkla lantbrukarfamiljen Larsson fick finbesök av en av landets morgontidningar. Barnen fick lov att kamma sig och tvätta öronen och ta på sig finaste stassen inför besöket, och när farfar och farmor hade svarat på reporterns frågor var det dags för barnen och deras föräldrar att ställa upp sig för fotografen.

Helt lätt lär det inte ha varit att få med alla femton barnen på en och samma bild, men till sist gick det. Och rubriken i tidningen löd som följer: ”En familj i Alva Myrdals smak”, varpå följde en text som entusiastiskt hyllade den stora familjen och de femton ”lintottarna”. (Det sistnämnda var lite fejk news faktiskt. Lintottarna var i själva verket snarast rödlätta. Men bilden var svartvit, så vem kunde veta?)

Anledningen till tidningsreportaget och rubriken kan vara svår att förstå idag, många decennier senare, men då var det glasklart för alla och envar som var en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Svenskarne skulle nämligen föröka sig, var tanken, och när någon nitisk reporter lyckades luska ut att det på en liten gård i Värmlands bergslag fanns en familj på sjutton personer var steget inte långt till ett reportage om dessa förebilder för det framväxande folkhemmet.

Och rubriken då? Den var inte långsökt den heller, tvärtom. Bland de mest angelägna om att det skulle födas många svenska, blonda barn var nämligen just socialdemokraternas stora namn Alva Myrdal.

Alva Myrdal var, liksom sin man Gunnar Myrdal, en för sin tid typisk socialdemokrat. Hon brann för svenskheten och var med om att driva igenom en mängd åtgärder för att hålla Sverige ”rent”, däribland sterilisering av så kallade ”tattare” och andra som ansågs som oönskade element när det nya samhället skulle byggas. Renrasiga, svenska barn skulle det vara om fru Myrdal hade något att säga till om!

Givetvis var det också viktigt för Alva Myrdal att partiet skulle ha kontroll över familjerna. Hon gick inte så långt i sin strävan efter konformism att hon helt underkände föräldrarnas roll för barnen, men propsade på ett delat ansvar mellan familj och specialutbildade pedagoger, för att barnen skulle bli så nyttiga samhällsmedborgare som möjligt. ”Det behövs en landsomfattande föräldrauppfostran” hävdade hon i boken Kris i befolkningsfrågan, som hon skrev tillsammans med maken.

Hennes idéer kom att få stor betydelse för eftervärlden, och genomsyrar på många sätt fortfarande det socialdemokratiska partiet som ju idag ser sig som folkuppfostrare av stora mått. Nu verkar de dock ha gjort helt om i frågan om barnafödandet, i alla fall om man får tro socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. När Ungerns premiärminister Viktor Orbán yttrade att han ville se fler ungerska barn födas föranledde det nämligen ministern att den 12 februari skriva följande inlägg på Twitter:

”Det som sker i Ungern är alarmerande. Nu vill Orbán att fler ”äkta” ungerska barn föds. Politiken osar 30-tal och som högerpopulist behöver man skapa dimridåer för vad den här typen av politik gör med den självständighet kvinnor kämpat för.”

”30-tal” och ”högerpopulist” är två begrepp med vilka socialdemokraterna gärna svänger sig när någon yttrar något som inte faller dem på läppen. Att hänvisa till 30-talet gör det också så mycket lättare att slippa ifrån skuggan av den egna politiska historien. Att Alva Myrdal ville sterilisera en hel grupp människor, och se fler blonda barn födas, förklaras helt enkelt med tidsandan och inte med socialdemokratiska ideologin.

Men riktigt så enkelt är det inte. Även i mer modern tid har socialdemokraterna uppmanat medborgarna att föda fler barn, senast Göran Persson. I en intervju i Expressen 2017 sa han att ett ökat barnafödande är viktigt, inte minst för samhällsekonomins skull. Man kan undra om socialförsäkringsministern tog lika illa vid sig av detta, eller om det är just önskemålet om ungerska barn som ”osar 30-tal”?

Så hur gick det med familjen Larsson då, och deras femton barn? Tack bra, får man väl säga. De femton ”lintottarna” – födda mellan 1908 och 1931 – växte upp till skötsamma samhällsmedborgare som alla drog sitt strå till stacken i det nya samhällsbygget. Men det var inte den socialdemokratiska politiken och dess idéer som fostrade dem – utan två strävsamma och kärleksfulla föräldrar.