Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

”Prata” är ett svårt ord. Dit räknas inte att framföra och utbyta argument i debattartiklar ty debattörerna talar regelmässigt förbi varandra. För övrigt är det svårt att be om ett snabbt klargörande av en diffus formulering. Till ”prata” räknas inte heller meningsutbyten på sociala medier ty när folk inte ser sin nästa i ögonen tappar de hämningarna och börjar håna och missfirma varandra.

Nej, till ”prata” räknas bara så kallade voice-samtal med ett mycket begränsat antal kontrahenter mellan vilka kommunikationsmediet erbjuder så mycket intimitet att de aktar sig för att fara ut i otidigheter. Skype kan funka, men ett personligt möte sida vid sida eller tvärs över ett bord är bättre. Och så ska man ha tillräckligt med tid.

Med dessa stränga krav på företeelsen ”prata” inser man att det är svårt att få reda på hur folk tänker. Man kanske har pejl på ett antal vänner och bekanta men de större massornas tankevärld får man sällan möjlighet att utforska.

En morgon  fick jag tillfälle att ”prata” med en medelålders herre som visade sig vara PK-ist och presenterade sin uppfattning om invandrare. Det föll sig naturligt för oss att öppna ett samtal för vi satt ensamma i en lång skidlift i Åre och vi hade likadana skidor och då är isen redan bruten ungefär som när två spanielägare träffas i en park. Vi umgicks sedan i en nedfart och i ytterligare en lång lift så vi lärde känna varandra.

Han var nypensionerad läkare och förklarade att alla sverigedemokrater var rasister. Han hade två argument, ett självupplevt och ett mer teoretiskt.

Det självupplevda var motsägelsen, som han uppfattade det, mellan vad sverigedemokraterna ska ha sagt om sjukvården, nämligen att den knäar under trycket av migrationen, och hans egna upplevelser som läkare, nämligen att vården inte skulle klara sig utan den invandrade personalen, framför allt inte hemtjänsten. Precis när vi klivit ombord på den andra skidliften fick jag tillfälle att ställa en fråga ur djupet av min okunskap. Jag undrade om inte invandrarna utgör en större andel av patienterna än av personalen och därför representerar en nettobörda för vårdapparaten. Han ville inte ta till sig frågan eftersom vilket svaret än var, han visste inte, så var den invandrade personalen jätteviktig för vårdapparaten.

Jag framförde inte att jag tyckte hans argument var skralt ty han övergick till att tala om det övergripande felet, som han såg det, med sverigedemokraternas syn på migrationen. Han räknade upp alla tidigare immigrationsvågor som nått Sverige. Han nämnde inte vallonerna utan började med finnarna, grekerna, italienarna, turkarna och jugoslaverna. Det hade varje gång blivit bråk i början. Finnarna söp och slogs med kniv vilket inte uppskattades av svenskarna. Juggarna blev gangsters. Men det hade ordnat upp sig på någon generation och dessa tidigare så oroväckande vågor av migranter hade förvandlats till värdefulla tillskott till den svenska ekonomin och befolkningen. Varför skulle det inte bli likadant med muslimerna? Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

När vi kom till toppen och stigit av liften gjorde han olika uttalanden om sina planer som jag tolkade som att han inte ville åka mer tillsammans med mig. (Han tycker väl att jag åker för bra, tänkte jag övermodigt.) Men han efterlämnade en tanke hos mig. Vad är det egentligen som säger att det är annorlunda den här gången? Jag vet att det är en naiv fråga, en fråga som man knappt törs ställa. Men den är också grundläggande. Jag vet vad jag tror, men jag vet också att jag inte vet. Egentligen borde debatten handla mer på allvar om sådana naiva och grundläggande frågor i stället för det ömsesidiga utbytet av nedsättande epitet. Det här är av avgörande betydelse och då krävs seriöst och noggrant tänkande och så genomarbetade besked som det bara går. Upplys mig, ni som förstår.