Mordängeln är en film från 1962 av den spanske filmmakaren Luis Buñuel. Jag har fascinerad sett filmen ett par gånger utan att förstå. Så här beskriver Wikipedia handlingen:

Filmen handlar om en fest som alla vill gå hem ifrån men tvingas att stanna på grund av en osynlig kraft som stoppar dem i hallen. Det går dagar och nätter, och gästerna tvingas leva som djur.

Det är en elegant fest i ett överklassområde i någon mexikansk stad. Allt börjar precis som sådana fester brukar börja, men av obegripliga och oförklarade skäl tar festen aldrig slut. Ingen går hem. Gästerna bor kvar i dygn efter dygn. Gradvis växer förfallet. Maten tar slut och gästernas kläder blir allt smutsigare och sjaskigare. Relationerna mellan gästerna blir alltmer spända.

Situationen uppmärksammas av grannar och myndigheter. Ambulanser, brandfordon och polisbilar samlas utanför villan men stannar något hundratal meter och ser bekymrade ut. Det bygger upp till en mänsklig tragedi. Den gåtfulla dramatiken ligger i att ingen gör det alldeles självklara för att undvika katastrofen. Gästerna lämnar inte villan trots att det inte finns något som hindrar dem. Räddningspersonalen hålls av någon kraft tillbaka från att gå in i huset och göra sitt jobb.

Jag minns inte hur filmen slutar men det spelar ingen roll. Bilden av människor som väljer att underlåta att vidta självklara beslut för att rädda sig ur en besvärande situation har etsat sig in i min hjärnbark (eller var nu starka sinnesintryck etsar sig).

Under många år tolkade jag filmen som en allegori över den ekonomiska och sociala underutvecklingen i Latinamerika. Underutvecklingen, sa jag mig, beror på att människor inte gör det självklara såsom att arbeta idogt, ta hemläxorna på allvar, ta ansvar för familjens försörjning, inte försöka blåsa sin nästa samt att borsta tänderna två gånger om dagen. Om alla människor uppför sig enligt sådana självklara medelklassnormer så blir det utveckling liksom av sig själv, det har fortsättningsvis varit min fasta övertygelse. Men mexikanarna valde bort dessa dygder, kanske i hopp om att hitta en enklare väg till framgången. Buñuel visade hur det gick.

Nyligen åt jag lunch med en liten grupp herrar som bekymrade sig över det som alla bekymrar sig över dessa dagar, nämligen vad norrmännen kallar ”det svenska tillståndet”, till exempel skolans sönderfall. Då suckar en av herrarna och håller en kort monolog som kunde ha varit inspirerad av Luis Buñuel. Det är inte klokt, säger han uppgivet, hur svårt kan det vara? Alla vet ju hur man gör för att få ordning och disciplin i en skola. Den som inte vet kan fråga Barbara Bergström på Internationella Engelska Skolan. Sverige har haft många hundra års erfarenhet av god utbildning varav hundra år av god utbildning för alla. Det här är inte raketkunskap. Alla vet att lösningen inte är att inleda elevbussning mellan skolorna eller nya lärarmiljarder som politikerna låtsas. Alla vet att det handlar om att lärarna får sätta sig i respekt och att skolorna får rätten att rensa ut det PK-istiska tramset från läroplanerna.

Den upprörde herrn förmodade att det var ungefär likadant på alla de områden där Sverige numera brister. Egentligen handlar det bara om att låta det sunda förnuftet få råda på alla de områden från vilka det motats bort av invasioner av PK-istiska dumheter.

Men varför valde inte mexikanarna att lösa sina problem på det självklara sätt som jag påstår? Jo, det berodde på att en överklass av parasiter kontrollerade staten och felfördelade dess resurser för att trygga sitt eget leverne. Hela Latinamerika har bestått av privilegiestater.

(Det var först när Milton Friedmans läror om den fria ekonomin på 1980-talet började påverka utvecklingen i Chile som en ny ansats prövades – och med gott resultat. I den bästa av alla världar kan Bolsonaro komma att lyckas med något liknande för Brasiliens räkning. Han har åtminstone utsett en lärjunge till Friedman till mäktig finansminister.)

Förklaringen till att vi i Sverige inte tar till de självklara och välkända lösningarna är ungefär densamma som i Mexiko. Även hos oss har staten kapats av ett särintresse. Ett gäng PK-ister vill härska med hjälp av sin ideologi. De PK-istiska dumheter som trängt ut det sunda förnuftet lever inte ett eget liv i atmosfären utan sitter fast förankrade i skallen på sina värddjur, nämligen PK-isterna själva. Dessa är Sveriges fiender. Mordängeln var ingen dålig titel på filmen, det fattar jag först i denna stund.