Sverige är i sanning ett märkligt land. Å ena sidan är vi så moderna att det blivit kutym att förneka alla tecken på en svensk kultur – å andra sidan närmar vi oss ofta andra kulturyttringar på ett pinsamt ödmjukt sätt, och ju mindre moderna kulturyttringar desto större ödmjukhet.

Ett färskt exempel på detta är den svenska domstol som sänkte straffet för en afghansk mor som misshandlat sina barn, eftersom hon inte kände till svensk lag. Tydligen är det en förmildrande omständighet att inte sätta sig in i svenska lagar och regler, när det i själva verket borde vara försvårande.

Ett annat exempel är Nacka kommun och deras kritiserade inköp av bostadsrätter till en utlandsfödd bigamist och dennes fruar. Signalen blir åter densamma; det är helt i sin ordning att inte ta till sig lagar och regler i Sverige, och de som bryter mot dem blir belönade istället för bestraffade.

Den senaste i raden av kulturrelativister, som ger uttryck för en högst olustig ödmjukhet inför en kulturyttring som dels är olaglig i Sverige, dels borde väcka raseri hos hela den civiliserade världen, är professor Birgitta Essén. I en artikel på SVT förklarar hon att folk minsann borde sluta att överdriva konsekvenserna av könsstympning eftersom de faktiskt inte är så farliga. Kvinnor som blivit könsstympade har minsann värre problem än själva stympningen, menar hon.
Jag är inte förvånad över att det finns människor som resonerar så här. Vissa vrider ut och in på sig själva, och lägger moralen helt åt sidan, för att verka toleranta och öppna och förstående även inför de mest bisarra sedvänjor. Och de finns inte sällan in kretsar där man annars gärna slår sig för bröstet och framhäver sig som moderna. RFSU har exempelvis klargjort att de eftersträvar ett individperspektiv, där kulturella aspekter tas i beaktande och där det svenska samhället bör iaktta respekt för seden med kvinnlig könsstympning. I en artikel i Ottar har frilansskribenten Anna Svensson skrivit att kvinnor som kommer till Europa är stolta över sin ”omskärelse”, och först när de möter européernas fördomar får de problem.

2016 jämförde doktoranden Malin Ahrne könsstympning med intimkirurgi. Själv medverkade Birgitta Essén i en studie framtagen av Rädda barnen, där man konsekvent använde ordet ”omskärelse” istället för könsstympning.

För det första är begreppet könsstympning inte stigmatiserande för offren – utan för gärningsmännen. Och det ska det vara. Det ska på intet sätt ses mellan fingrarna med ett sådant våldsamt brott mot de mänskliga rättigheterna. En spade är en spade, helt enkelt, och de kvinnor som själva blivit stympade, och som lever i villfarelsen att det var ett gott och anständigt ingrepp, måste få information och upplysning om vad det är för perversioner deras klaner och släkter utsatt dem för.

Om de trots det känner sig stigmatiserade av att vi här i Sverige kallar könsstympning för dess rätta namn, så får de väl vackert göra det. Det är faktiskt inte vårt problem att människor med den inställningen till mänskliga rättigheter i allmänhet, och kvinnors rättigheter i synnerhet, känner sig kränkta i vårt samhälle. Det är de som ska respektera och anpassa sig efter vår kvinnosyn, inte tvärtom.

Det har Birgitta Essén tydligen inte förstått. Hon menar att det pratas för mycket om de komplikationer som blir följden av att små flickor blir skurna i underlivet med rostiga rakblad och andra vassa föremål utan bedövning och utan sterilisering. Visst kan det vara traumatiskt för den som blir utsatt, medger hon, men när det väl är gjort så är det inte så mycket att oja sig över. ”Överdriv nu inte problemen med din sönderskurna vagina, lilla vän, det finns ju värre grejer”, liksom.

Själv möter hon beklagligt nog motstånd när hon presenterar sina rön, säger hon, eftersom ”opinionen och det rådande meningen får tolkningsföreträde” trots att hon själv, och hennes med-relativister, har ”väl underbyggda empiriska fakta”.

Låt oss för ett ögonblick anta att Birgitta Essén har rätt. Låt oss anta att alla de kvinnor som tagit sig ur förtrycket, och vittnat om de fruktansvärda konsekvenser könsstympningen haft för dem, faktiskt överdriver sitt lidande. Låt oss anta att en sönderskuren vagina faktiskt inte är så farligt, och att sex utan njutning och barnafödande med lite extra smärta är en baggis. Rättfärdigar det att en svensk professor, som sannolikt inte själv blivit stympad, bagatelliserar en sådan grym och inhuman sedvänja?

Givetvis inte. Oavsett graden av komplikationer – oavsett om det inte uppstår en endaste liten komplikation – har varje människa rätt att bestämma över sin egen kropp. När en privilegierad läkare börjar relativisera denna rättighet, och leta efter möjligheter att normalisera något som aldrig får normaliseras, stödjer hon en kvinnosyn som inte hör hemma i en modern värld.

Därigenom arbetar hon också, vare sig hon är medveten om det eller ej, mot kvinnors frihet och frigörelse från patriarkala strukturer som förstör deras liv.

Det är hon, som sagt, inte ensam om. I det postmoderna Sverige, med en stolt feministisk regering och med ett genustänk som ska genomsyra allt från brandförsvaret till taxibranschen, gör vi ständigt eftergifter för kulturyttringar och sedvänjor som vi borde angripa med full kraft. När en grupp ortodoxa muslimska män från Uzbekistan vägrade vara med på SFI:s lektioner i Strömsund 2010 för att det fanns kvinnor i klassrummet löste man därför problemet genom att låta kvinnorna sitta bakom en skärm.

I det postmoderna Sverige kunde man alltså inte förmå sig att stå upp för de invandrade kvinnorna och helt sonika säga åt männen att resa tillbaka till den kvinnoförtryckande kultur de kom ifrån om våra seder inte passade dem. Istället för att få handfast information om vad som gäller i Sverige fick alltså männen veta att deras unkna kvinnosyn är fullt gångbar även här.

När det gäller infödda svenska män är dock tonen en annan. Svenska män, som är bland de mest jämställda i världen, kritiseras ständigt för allt och ingenting. De äter för mycket kött, kör för mycket bil, klär sig i kostym – eller klär sig inte i kostym utan i shorts och sandaler, ve och fasa – och de tar alldeles för stor plats överallt.

Svenska män, sådana som min egen far, och som min farfar och morfar. Goda, rättskaffens män som arbetade i sitt anletes svett hela livet för att skapa ett drägligt liv åt sina familjer. Goda, rättskaffens män som älskade sina kvinnor och som aldrig skulle ha kommit på tanken att trasa sönder sina hustrurs och döttrars underliv. De skulle tvärtom ha gett sina egna liv för sina hustrurs och döttrars rätt till lycka och glädje och ett hälsosamt liv.

Dessa män, och deras söner och sonsöner, ska kritiseras. Men män som kräver underkastelse och söndertrasade underliv för att acceptera kvinnor ska det daltas med och visas förståelse för.

Det är detta skeva förhållningssätt till olika kulturella företeelser, mer än något annat, som skapar frustration bland medborgarna. Som banar väg för extrema rörelser av olika slag och som får människor att skrika ut sin ilska och sin vanmakt på sociala medier. Som är den största orsaken till att Sverige idag är ett trasigt och delat land, där problemen angrips från fel perspektiv och där den moraliska måttstocken är lika rutten som en murken trädgren.