Gästskribent Erik Sandewall: Vem blir utsatt för övervåld för att ha kastat sten på poliserna?

”Vem blir utsatt för övervåld för en ihopskrynklad bot?” var rubriken på Bilan Osmans krönika i Svenska Dagbladet den 4 februari. Hon tog sin utgångspunkt i den incident där vakterna i tunnelbanan agerade med övervåld (så långt man kan döma av rapporteringen) mot en höggravid kvinna. Mot den bakgrunden diskuterar Bilan Osman den svenska självbild där rasprofilering och övervåld inte anses förekomma i vårt land, och hon avslutar med att skriva:

du ska kunna skrynkla ihop en bot i tunnelbanan utan att riskera våld mot dig och ditt ofödda barn. Du ska kunna vara 12 år och vara högljudd i biblioteket utan att riskera våld från vuxenvärlden… Övervåldet måste upphöra.

Visst bör det vara så i vårt samhälle att varken våld eller övervåld ska förekomma. Men för att åstadkomma detta så är det viktigt att se förhållandena från mer än ett perspektiv, annars kan vi aldrig lösa de problem som gör att människor tar sin tillflykt till våld. För i vad som bör vara ingår ju också att poliser, ordningsvakter och blåljuspersonal ska respekteras, inte attackeras. Deras instruktioner ska åtlydas, inte ifrågasättas. I varje fall inte på platsen och just där det händer; vill man ifrågasätta en polismans eller ordningsvakts beteende ska man göra det efteråt och under lugnare förhållanden. Omkringstående ska hålla sig åt sidan, inte göra fritagningsförsök.

Därför är det inte så enkelt som att de tolvåringar som är högljudda i biblioteket ”inte ska riskera våld”. Om de inte åtlyder uppmaningarna att antingen vara tysta eller lämna lokalen, vad ska då bibliotekarierna och ordningsvakterna göra? Om det inte räcker med tillsägelser återstår väl bara att någon får göra något handgripligt. Det kan innebära att bära ut pojkarna, och om dessa gör motstånd så blir det fråga om våld. Allmänt sett: den eller de som har ansvar för att upprätthålla ordningen måste ha rätt att tillgripa våld som en sista åtgärd, och den som stör ordningen måste därför ”riskera våld”.

Tolvåringarna i biblioteket kan också komma att kasta sten mot poliserna, nu eller om några år, om de inte redan från början får klart för sig vad som gäller. Då behövs heller inget övervåld. Och omvänt: om man som Bilan Osman hävdar att ”övervåldet måste upphöra” utan att diskutera frågan om respekt för dem som ska hålla ordning, då bidrar man till ökad tilltagsenhet, ökat våld på allmänna platser, och i förlängningen till ett våldsammare samhälle.

Nog finns det klara tecken på ömsesidig misstro mellan ordningens upprätthållare och missgynnade grupper i samhället, men det löser man inte genom att framställa den ena sidan som busar och den andra som offer. Istället behöver vi en kombination av flera saker: tydliga regler, likformig tillämpning av dessa utan diskriminering, en kultur av efterlevnad av gällande regler, och förtroendeskapande åtgärder som kan minska den ömsesidiga misstron.

Och apropos offer: Bilan Osman skriver om den svenska självbilden, men det vore också intressant att få ett samtal om den muslimska självbilden, framförallt så som den återfinns bland muslimska och islamofila skribenter. Om man alltid ser sig själv och sin egen grupp som offer, och om varje ifrågasättande ses som att ”skulden läggs på offren och inte på de skyldiga”, då har man fastnat i sin egentillverkade offerkofta. Då är steget heller inte långt till att tolka varje tillsägelse som en diskriminering, även när sådan faktiskt inte förekommit.

Istället för att tala om offer och förövare vore det mycket bättre att tolka den här sortens problem som en kulturkrock vilken bara kan hanteras genom att vardera sidan försöker att bättre förstå den andra sidans bevekelsegrunder och förhållningssätt. Det kräver till att börja med att man talar till varandra och inte bara om varandra.

Erik Sandewall, 73 år, har varit professor i datalogi vid Linköpings universitet sedan 1975, och har artificiell intelligens som sitt huvudsakliga forskningsområde. Efter pensioneringen har han kompletterat denna forskning med ett intresse för hur samhället bäst ska hantera den ökande mångfalden. Han är redaktör för webbplatsen ‘Argument och fakta’, www.argumentochfakta.se