Sverige har just slagit ett nytt rekord. Och det är inte vilket rekord som helst – det är ett rekord i skjutningar. Under 2018 sköts 45 personer ihjäl och 135 skadades, enligt polisens slutgiltiga statistik.

Siffrorna är ett talande bevis på den växande otrygghet som så många vittnat om så länge – och som de blivit hånade för av både politiker, journalister och kändiseliten. Ett bevis på att den Sverigebild som politikerna så gärna vill avfärda som ”fake news” faktiskt är en realitet som påverkar människor i deras vardag.

Mord med skjutvapen förekommer mest i miljöer med organiserad brottslighet och utsatta områden, och oftast handlar det om uppgörelser mellan kriminella gäng. Och av någon outgrundlig orsak tycks det som om det har hindrat polisen från att göra sitt jobb. Polisen har länge hävdat att oskyldiga löper ”mycket liten risk” att drabbas. Men är det en rättmätig orsak för att inte på allvar ta tag i problemen? Det tycker inte jag. Ingen ska behöva leva i ett område där kriminella har tagit makten, och ingen ska behöva uppleva att polisen överlämnar våldsmonopolet i händerna på gangsters.

Efter att den senaste statistiken blivit offentlig erkänner säger polisens talesman att man nu ser att även helt oskyldiga kan drabbas av våldet. Det är nytt, och visar på en större öppenhet med vad det är som sker runt omkring oss. Det är lovvärt, om än inte tillräckligt. Förtroendet för polisens förmåga att göra sitt jobb har skadats allvarligt hos en stor del av medborgarna. Men politikerna har inte den blekaste aning om hur de ska hantera problemen, så de väljer att antingen blunda helt eller döpa om problemen till ”utmaningar”.

De som talat öppet om det nya Sverige, med skjutningar, granatattacker, gruppvåldtäkter och bilbränder har anklagats för att vara extremister med en mörk agenda. Det krävs inte mycket mer än att man kräver hårdare tag mot gruppvåldtäkter för att de nedsättande epiteten ska börja hagla. Sverigebilden, mina vänner, Sverigebilden!

Sida vid sida med politikerna står en kändiselit som mer eller mindre skapat nya karriärer åt sina egon genom att förneka den verklighet som majoriteten av medborgarna lever i. I flera år har de trumpetat ut att Sverige aldrig har varit tryggare och uppmanat alla dumma dödliga att inte vara rädda. Alla rapporter om våldet är fake news och de som oroar sig är antingen förvirrade ”vanlisar” som behöver uppfostras eller ondskefulla högerextremister som helst borde spärras in eller åtminstone bli fråntagna sina arbeten och möjligheten att försörja sig.

Det är tveksamt om de uppfostrande kändisarna faktiskt själva tror på det de säger. Innerst inne är de sannolikt mycket väl medvetna om att deras egen verklighet är mer privilegierad och betydligt tryggare än de flesta andras. Men tåget tuffar på snabbt nu och att dra i nödbromsen kostar på. Att erkänna att man haft fel står inte högt på offentliga personers priolista numera. Det enda som folk kan tänkas erkänna är att de varit ”naiva”, för det är det ju fint att vara – att vara naiv innebär att man är en jättefin människa som tror att alla andra också är jättefina människor.

Att erkänna att Sverige faktiskt var betydligt tryggare förr, och att väldigt många har väldigt stor anledning att vara rädda, skulle också kunna innebära ett avbräck för den egna karriären. Det är inte lika lätt att bli inbjuden till TV-soffan på bästa sändningstid om man plötsligt erkänner att det ser rätt jävligt ut på väldigt många platser i Sverige idag. Och vad skulle Skavlan säga?

Nej, då är det bättre att fortsätta med farsen. Fortsätta att klappa de vanliga dödliga på huvudet och försöka manipulera dem att känna sig obildade, inbillningssjuka och lite korkade. Och om någon säger emot, eller kritiserar de verklighetsfrämmande beskrivningarna av dagens Sverige, beskrivs det som hat.

Det har gjort att många tystnat i det offentliga rummet. Vem vågar säga åt Henrik Schyffert att han kan dra något gammalt över sig om det innebär att man blir uthängd i varenda tidning som näthatare, och kanske inkallad till chefen för en reprimand? Men att det är tyst i offentligheten betyder inte att det är tyst i resten av Sverige. I stugor och tjäll runt om i landet – långt från TV-studios och glassiga krogar – sitter medborgarna och driver hejdlöst med Henrik Schyffert och Magnus Betnér och deras likar.

”Var inte rädda” säger den ene med teatraliskt tonfall och anlägger en min som minner om Henrik Schyffert när han låtsas vara seriös och faktabaserad. Och den andre svarar dramatiskt i en lysande parodi på Magnus Betnér: ”Sverige har aldrig varit tryggare”.

Sedan gapskrattar de eftersom det inte finns så mycket annat att göra när politikerna inte lyssnar och när överprivilegierade kändisar har tolkningsföreträde i de viktigaste frågorna. Men i skrattet finns också gråt och smärta. Smärta över att deras barn inte längre kan gå ensamma till skolan eftersom det finns män som kan tänkas överfalla dem, misshandla, våldta och råna dem. Smärta över att deras gamla föräldrar inte längre kan vara trygga i sin bostad eftersom det finns kriminella gäng som specialiserat sig på åldringsrån. Smärta över vetskapen att de inte längre kan lita på samhällsinstitutionerna.

Smärta över att Sverige är mer otryggt nu än någonsin i modern tid – och över att man idag har all anledning att vara rädd.