Med inrättandet av ett grandiost socialt program påbörjades den snabba resan utför, mot avgrunden, i Venezuela. Med bibehållandet av ett grandiost socialt program har Sverige börjat utförsbacken mot avgrunden.

Den bolivarianska revolutionen – Chavez stolta namn för sitt sociala experiment – innebar ett vidlyftigt socialt program, avsett att finansieras med landets stora oljeinkomster. Oljeindustrin – och andra verksamheter – socialiserades och tämligen omgående började produktionen sjunka. När sedan också oljepriset föll kände sig Chavez tvungen att alltmer nedmontera demokratin. Hans efterföljare Maduro fortsatte och radikaliserade politiken alltmer, för att med våld och administrativt tvång försöka tvinga landet och invånarna till lydnad, när den entusiasm som Chavez till att börja med kunnat använda sig av eroderade.

I den mån detta sociala, politiska och ekonomiska experiment kommenteras i svenska media sker detta under ursäkter och hänvisande till programmets ursprungliga, ädla avsikter. På samma sätt betraktar man – det vill säga svenska politiker och svenska massmedia – den svenska politiken. Man ursäktar, förtiger och tittar bort, det vill säga vägrar att beskriva verkligheten.

Några år in på detta sekel har tillväxttakten per capita i Sverige sjunkit till cirka en procent per år – långt under den tidigare långsiktigt uthålliga taken på drygt två procent per år. Detta har skett samtidigt som ekonomin dopats av höga offentliga utgifter, låga räntor och en med allt större belåning finansierad privat konsumtion. Detta har bland annat yttrat sig som ett fall i välståndsligan: från fjärde platsen 1970 till tolfte platsen 2017 bland OECD:s medlemsländer.

Jämförs arbetslösheten i OECD-länderna har Sverige under samma tid halkat ned från tionde till tjugotredje plats. 1970 hade Sveriges invånare den längsta förväntade livslängden för att 2016 hamna på sjuttonde plats.

Uppräkningen kan fortsätta. Skolans allt sämre prestationer, polisen allt mer uppenbara misslyckande, sjukvårdens allt sämre tillgänglighet, ökningen av hemlösheten, bostadspolitikens grandiosa misslyckande, många pensionärers allt svårare tillvaro, ekonomiskt och socialt: Allt detta sammantaget visar att också Sverige befinner sig på ett starkt sluttande plan.

Hur kan den ekonomiska och sociala situationen i Sverige försämras så radikalt utan att det uppmärksammas?

Det enklaste och vanligaste tricket är att inte se bakåt, att framställa jämförelser bakåt som bakåtsträveri och nostalgi. ”I själva verket utmärker sig Sverige för sin framåtanda, för sitt sociala ansvarstagande och sin internationella solidaritet!” Det talar man gärna om.

Men detta grepp räcker inte. Man måste ha något mer entusiasmerande, för att inte den allt gråare vardagen skall bli allt för framträdande. Man tar till den grandiosa gesten, den utmanande hållningen. Poserandet i klimatpolitiken är ett exempel på detta. Det finns andra.

Den nya regeringen har bestämt sig för att vi skall ha höghastighetståg. Detta trots att den samhällsekonomiska lönsamheten är mycket låg, snarast negativ. Trafikverket visar att varje investerad krona ger en förlust på 75 öre.

Jag har inget emot höghastighetståg. När jag på sextiotalet reste i Frankrike tjusades jag av deras redan då mycket snabba tåg. Näst efter båt är tåg det angenämaste fortskaffningsmedlet. Men finns det inte viktigare problem att angripa? Det är främst några tusen affärsresenärer som skulle ha nytta av snabbtågen. Pendel- och regionaltågen betjänar hundratusentals resenärer.

Dessa plågas av alla förseningar och inställda tåg. Tänk er själva! Ni står i snöglopp och väntar på ett försenat tåg. Varje minut tåget dröjer blir det alltmer omöjligt att klara av hämtningen på dagis och resten av kvällen.

Tror ni att denne resenär tröstas av kvällstidningen i vilken en äppelkindad miljöpartist entusiastiskt pläderar för snabbtåg. ”Det har vi råd med. Man måste lyfta blicken över vardagen!”
Visst: Järnvägen är ett stort system. Snabbtågens nya banor skulle frigöra kapacitet på de gamla.

Men vore det inte rimligare att börja i andra änden: Hur skall det befintliga systemet bäst förbättras? I vilken ordning skall åtgärderna sättas in? Hur kan en väsentlig förbättring för alla vardagsresenärer snabbast kunna åstadkommas? Låt snabbtågen tävla mot alla andra insatser, istället för att låta det vara ett axiom att de skall införas.

Fördelen med att plädera för snabbtågen är att det rör framtiden: Man kan frigöra sig både från det oglamorösa nuet och från det irriterande nog bättre fungerande förflutna. Poserandet som en moralisk stormakt, liksom det medvetna förtigandet av tidigare rådande tillstånd, är ytterligare sätt att försöka förgylla vardagen för de trots dessa ansträngningar allt mer pessimistiska medborgarna.

Hur skall man kunna förklara denna flykt in i poserandets och de grandiosa gesternas politiska teater?

Man slipper tala om orsaken till resursbrist, sämre placeringar vid olika internationella jämförelser och de uppenbara allt grövre ordningsproblemen. Man är över huvud taget förhindrad att tala om någon del av verkligheten. Om man måste kommentera någon brist, något problem, till exempel i utbildningen, förringar man dem och förpassar deras lösning till en lovande men alltmer diffus framtid: De blir utmaningar, det vill säga snarast något positivt att ta itu med. Så har man nu gjort i årtionden efter årtionde.

Förklaringen till denna rädsla för verkligheten är naturligtvis invandringen och dess följder. Man älskar nämligen invandringen och behöver den. Ingenting får störa denna kärlek.

Socialdemokraterna startade som arbetarnas företrädare. De omvandlade samhället i en riktning som skulle gynna den hederlige arbetaren, dvs den medborgare som fullgjorde sina plikter, inte bara krävde förmåner.

Om rörelsen nu överlever, vilket inte är givet, kommer den att vara företrädare för det moderna trasproletariatet, det vill säga medborgare som inte kan fullgöra några plikter, bara kräva förmåner.

De har själva skapat detta trasproletariat genom att envetet, ihärdigt möjliggöra en invandring av för det moderna livet illa utrustade människor. I en ekonomi som blivit allt mer beroende av människor med goda kognitiva förmågor – goda förståndsgåvor på svenska – har man låtit hundratusentals människor invandra trots att de inte har möjlighet att skaffa sig för dagens arbetsmarknad nödvändiga färdigheter.

Dessa människor har kommit till ett land med redan överansträngd bostadsmarknad. Nyproduktionen har de inte någon möjlighet att ta del av (om de inte tilldelas en lägenhet av kommunen). Det som byggs är för dyrt redan för de flesta svenskar. Det som står dem till buds är att tränga ihop sig med och betala dyrt till tidigare anlända landsmän. I slutändan tar moderna slumlorder hand om pengarna. Så växer alltmer skitiga – i bokstavlig bemärkelse nedskitna -överbefolkade, brottsplågade nya slumområden fram.

I denna miljö blir det omöjligt för deras barn att sköta sina studier. Det är dessutom lönlöst, därför att den skola de trängs i tillsammans med andra nyss anlända, fungerar så dåligt.
På så sätt produceras ständigt nya generationer av trasproletariatet. Utvecklingen försvaras av ständigt leende, positiva människor som alltid talar om eggande utmaningar. Främst bland dem står socialdemokraterna.

De förbereder sig målmedvetet. De, ensamma, genomför Brechts lysande idé: När de inte längre har folkets stöd och förtroende byter de ut folket. Efter genomfört byte kommer de att kunna uppträdda med samma säkerhet och auktoritet som under Per Albins och Tage Erlanders tid. Samtidigt som landet störtar ned i avgrunden.