Frasen om ”allas lika värde” har kommit att bli ett nyreligiöst mantra, en magisk besvärjelse som upprepas och omhuldas av politiker, massmedia och troende enskilda. Frasen har inte bara kommit att ersätta tidigare religiösa dogmer utan successivt antagit formen av en tvingande trosbekännelse och bärande samhällsdoktrin. Tyvärr har frasen om allas lika värde alltmer kommit att användas som ett trubbigt slagträ utan erforderlig precisering, i syfte att framhålla den egna godheten och peka ut andra som mindre goda.

Den dåliga sedvänjan har kommit att utvecklas till en slags modern inkvisition eller ståndrätt, där människor mot sitt nekande har utpekats som kättare, utsatts för politisk förföljelse och i många fall drabbats av förödande bestraffningar. Att anklagas för att inte tro på allas lika värde enkom på grund av verksamhet inom ett politiskt parti, och utan närmare bevisning, utgör politisk diskriminering och är, för att citera Löfven, (nedan) antidemokratiskt. Dessa tendenser skapar en samhällsatmosfär av misstänksamhet, polarisering, fruktan, angiveri och repression. Man påminns om Storebror i Orwells 1984.

Hur frasen används som markör för att peka ut vilka som är goda och vilka som är onda framgår av de inledande raderna i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 21 januari 2019:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

Är det någon som efter att ha läst dessa rader tror att Löfven anser att ”alla har lika värde”, att människor som tillhör de ”högerextrema” krafterna har samma värde som ”vi” i Sverige? Eller påminns vi inte snarare om hur Löfven, med flera, år ut och år in ondgjort sig över de förtappade som skiljer på ”vi och dom”? Nu är det Löfven själv som skiljer på ”vi” i Sverige som de goda kontra ”dom” i ”högerextrema rörelser” som de onda. Tesen om ”allas lika värde” har alltså nu i Stefan Löfvens regeringsförklaring kommit att användas som ett tillhygge för dess raka motsats.

Trots att alltså frasen om ”allas lika värde” har kommit att inta platsen av central statsdoktrin som presenteras allra först i regeringsförklaringen, råder stor oklarhet om frasens betydelse. Det gör att den kan tillgripas i en lång rad olika situationer och har kommit att bli ett användbart vapen med universell räckvidd. För den utpekade är det helt enkelt svårt att veta vad man egentligen blir anklagad för, vilket gör det besvärligt att försvara sig. Den som anklagar kan gömma sig bakom samma oklarhet. Lättast är att helt enkelt aldrig förklara exakt vad man menar.

En av orsakerna till bristen på klarhet är att ordet ”värde” (som är det ord som vanligen används i Sverige, trots att en direkt översättning från engelska eller franska är ”värdighet”) kan syfta på många olika företeelser. Det kan vara fråga om ekonomiskt värde, moraliskt värde, emotionellt värde eller affektionsvärde, för att bara nämna några tänkbara alternativ. När man utan närmare precisering förespråkar ”allas lika värde” kan det därför betyda nästan vad som helst, alltifrån att Hitler hade samma värde som moder Theresa till att alla människor på vår jord har samma rätt att få uppehållstillstånd i Sverige och uppbära svenska bidrag, eftersom de alla har ”samma värde”.

Det är inte alls sant att alla har lika värde. Tvärtom sker på nästan alla samhällets områden en regelmässig och avsiktlig rangordning av människor alltefter deras olika värde. Idrotten är ständigt upptagen med att mäta vilka som uppnår det högsta värdet så att segrare kan utkoras. Skolan delar ut betyg för att värdera elevernas olika goda kunskaper. Löner och ekonomiska förmåner delas ut alltefter värdering och rangordning av kvalifikationer. Inom konsten talar vi om högre och lägre kvalitet och de högst värderade tilldelas priser.

Professor Ingemar Hedenius (1908-1982) går ännu längre och hävdar i boken ”Människovärde” att frasen helt saknar mening:

De vackra orden om att alla människor har samma värde är så oklara att det inte går att upptäcka deras mening. Vi får gripa oss an med att ge dem deras betydelse.

Hedenius lämnar därefter följande klargörande definition:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Men, fortsätter han:

Man kan exempelvis få för sig att alla människors lika värde bör innebära att alla bör tillerkännas samma ekonomiska värde (”nyttovärde”) eller samma moraliska värde eller vad vi i brist på bättre uttryck kan kalla betydelsevärde. Dessa idéer är ohållbara och måste avvisas.

Hedenius anser alltså att tesen om ”allas lika värde” syftar på allas lika människovärde och tillerkänner alla samma mänskliga rättigheter. På så sätt ger han frasen ett innehåll, ett nödvändigt förtydligande. I stället för att tala om ”allas lika värde”, en osann eller meningslös fras som kräver översättning, vore det bättre att använda Hedenius definition och säga att ”alla har samma människovärde och samma mänskliga rättigheter” (mera tungrott men betydligt klarare). Om vi accepterar den definitionen ger den oss möjlighet att uttala oss om vad som är allas rättigheter och vad som inte är det. Att exempelvis ansöka om asyl är en mänsklig rättighet.

Däremot är det inga mänskliga rättigheter att (utan erforderliga visum, pass och andra resehandlingar) passera flera säkra områden för att få välja land, få asyl, bo i Sverige eller uppbära svenska välfärdstjänster.

Inte heller betyder ”allas lika människovärde och mänskliga rättigheter” enligt Hedenius definition att alla har samma moraliska, ekonomiska eller emotionella värde. Vissa människor har ett högre moraliskt värde, exempelvis genom stora positiva insatser för samhället, än dagdrivare och kriminella. Människor, som genom att anställa många, eller genom att göra nyttiga uppfinningar, har ett högre ekonomiskt värde än sysslolösa bidragstagare. Trots dessa olikheter enligt moraliska och ekonomiska värdeskalor, har de ändock alla samma mänskliga rättigheter och samma människovärde. Det gör det möjligt för oss att säga att visserligen hade både Hitler och moder Theresa samma mänskliga rättigheter, men Hitler var moraliskt undermålig och moder Theresa moraliskt högtstående. De hade alltså i moraliskt avseende inte alls samma värde utan helt olika värden.

Den som med Hedenius språkbruk anklagas för att ”inte tro på allas människovärde och mänskliga rättigheter” kommer att veta vad anklagelsen handlar om. För att försvara sig är det bara att slå upp i listan över mänskliga rättigheter och bocka av. Jag är övertygad om att ifall Hedenius definition skulle komma att bli allmänt tillämpad så skulle det också framgå att utpekandet av andra för att inte tro på människors lika människovärde i de allra flesta fall kommer att visa sig vara omotiverat. Inte för att jag inbillar mig att politiker och massmedia, som älskar att slå mot halmgubbar med enkla slagkraftiga slogans, som inte behöver förklaras, kommer att anamma min rekommendation. Därtill är behovet att upphöja den egna godheten och racka ner på andras inbillade ondska alldeles för stort och desperationen inför det förändrade politiska landskapet alldeles för hög. Men det är inte tillräckliga skäl för att avstå från kritik. Det politiska läget kommer en dag att förändras. Jag kan bara hoppas på att droppen så småningom urholkar stenen.

Sven Robach är pensionerad civilekonom med universitetspoäng i historia, filosofi och teologi. Han har varit verksam inom statlig förvaltning, finansbolag och tillverkningsindustri, senast som etableringschef på ett färgföretag.