Ett spöke går återigen genom Europa. Det är så väldigt och oformligt att det skrämmer etablerade politiker och opinionsbildare till desperata dumheter.

Den här gången benämns det populism. Det är en mycket omtalad företeelse, som ockuperar media och det politiska samtalet. Trots allt det bekymmer och de farhågor den väcker är den i stort sett okänd. Det kommer den också att förbli. Begreppet används nämligen inte för att förstå, utan för att slippa förstå. Det har blivit ett sätt att stämpla politiska motståndare och politiska förslag så att de skall oskadliggöras. Hittills har det i många fall fungerat.

Främst används beteckningen på nya, oönskade rörelser, som de franska gula västarna. I det fallet struntar dess medlemmar antagligen i vilken beteckning de förses med. Det är de som betraktar rörelserna ovanifrån, de politiska analytikerna och de etablerade partierna, som har behov av begreppet. Det är ett led i deras försök att förstå vad som händer. De kommer inte att förstå. De hänger sig fast vid dagshändelserna och har svårt att se vad det finns för gemensamt i alla de olika, spretande krav och förslag som förs fram ur de gula västarnas led.

Också mer etablerade rörelser, som det svenska SD, har bemötts och bemöts på liknande sätt. Talet om bruna rötter har förstås varit ett försök att stöta sverigedemokraterna ut ur varje politiskt och annat socialt sammanhang. De förbjuds att vara med på Nobelmiddagen och även om det vid de allmänna valen inte finns någon möjlighet att förbjuda dem, hoppas man att brunsmetningen skall hålla nere deras röstetal. Det gör det antagligen också.

Men detta försök till utstötning ur varje socialt sammanhang har ett djupare syfte: Genom att göra populismen avskräckande och farlig, ja nära nog illegal, slipper de etablerade partierna och åsiktsbildarna att ifrågasätta sin egen verksamhet. Samtidigt ger de då populismen nytt bränsle. Ett exempel är Dambergs (från 5.30) smidigt undanglidande och förnekande av invandringen som varande ett problem.

Hur kan han vara så rent ut sagt dum? Varför erkänner han inte uppenbara problem? Han vill slippa ompröva socialdemokratins tidigare ställningstagande gentemot invandringen. Den åtstramning som skedde 2015 förklaras vara framtvingad, gjord av nödtvång. Därmed har man sluppit ifrågasätta sitt eget handlande. Nu, tillsammans med C och Mp, återgår man i tysthet till tidigare politik.

Men ännu viktigare för en fullblodspolitiker (politisk streber) som Damberg är att han inte behöver ompröva sitt tidigare ställningstagande och handlande. Han kan fortsätta att låtsas, inför sig själv och andra att han inte – och inte heller någon annan av hans sort – har beljugit verkligheten och bedragit väljarna,

Genom sitt handlande har alltså de etablerade politikerna sluppit ompröva sina ställningstaganden. De har därigenom inte heller velat eller kunnat förstå drivkrafterna bakom populismen. De har varit så förförda av den roll de anser sig spela att den har gjort dem blinda och döva. De vårdar och skyddar sin självuppfattning.

Tänk så oemotståndligt lockande: att utan utbildning och utan yrkeskunskaper med värde på arbetsmarknaden ändå kunna få räkna sig till landets och världens elit! Hur då? Man omfattar de idéer som säger att värde skaffar man sig genom att inte erkänna sig beroende av, inte känna sig ansvarig för någon annan än sig själv. I stället skall man ta hand om sitt eget liv, vårda sin karriär och söka bekräftelse och stöd från likasinnade. Då kan man inte hålla fast vid geografiskt eller nationellt begränsade erfarenheter, då är det inte av någon vikt om den nation man råkat födas i brutalt omvandlas av krafter, som man själv varit med om att släppa lös.

Denna politiska attityd har vuxit fram under efterkrigstiden i takt med att nya generationer politiker blivit aktiva. I Sverige har denna generationsväxling betytt att politikerna blivit allt mer outbildade och allt mer berövade varje annan yrkeserfarenhet. De har därmed blivit allt mer beroende av den politiska omgivningens värdering av dem. Det har blivit livsfarligt att vara självständig, att sticka ut.

Hur skall de i denna miljö kunna se verkligheten och se vad som plågar medborgarna? Det skulle ju kunna leda till att de inser behovet av nya verklighetsbeskrivningar och därmed omprövningar av den förda politiken. Det går inte. Det är för farligt. Bättre då att nöja sig med den ombonade tillvaron tillsammans med kollegor och likasinnade.

Detta är förklaringen till populismen och dess allt vidare utbredning. Medborgarna har uppfattat att deras företrädare inte längre är intresserade av dem. De har enbart blivit det material av vilket politikerna bygger sig sina karriärer.

Detta kan inte politikerna förstå. Denna enkla insikt kan de inte ta till sig. Då toge livet för dem slut. Vart skulle de då ta vägen?

Men medborgaren har förstått: ”De bryr sig inte om oss”.