En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.

Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.

Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.

I serien förbjudna observationer så vill jag hävda att den kreativa kopplingen mellan tidigare isolerade förståelseområden ibland lättare kan inträffa när hjärnan är tillfälligt försvagad och associationerna kan slinka än hit, än dit, till exempel när man är berusad eller bakfull. Jag rekommenderar inte att vi ska droga oss till nya, spännande upptäckter, framför allt inte till den grad att vi inte kan komma ihåg dem när vi senare ska anteckna den nya insikten. Men jag minns att jag år 2001 i ett sådant sinnestillstånd kom på en grej som strax därefter utvecklades till en hel bok.

Grejen var en beskrivning av svenska makthavares förståelse av samhället. Jag kallade grejen för ”Metafåren” och framställde den så här:

I politikernas värld finns tre sorters varelser, herdar, får och vargar. Politikerna själva är herdarna och de vanliga, svaga människorna är fåren. Vid sidan av dessa finns ett litet antal starka medborgare som är farliga för fåren, nämligen vargarna.

Herdarnas uppgift är att skydda fåren mot konsekvenserna av deras egen fåraktighet samt mot vargarna. Herdarna älskar fåren, men vargarna ska hållas i schack.

Det tilltalade mitt sinne för humor. Men du vet hur det är med uppfinningar. De blir sällan helt rätt från början utan måste förädlas genom ett ofta tidsödande och jobbigt utvecklingsarbete och hela tiden presenteras i nya versioner som kanske heter 2.0 eller 2.4 eller XP Professional x64 Limited Edition och så vidare.

Varför brydde jag mig om att vidareutveckla Metafåren 1.0? Det vet jag inte. Det fanns ingen uppenbar nytta, det var bara det att jag vid närmare betraktande inte tyckte den var tillräckligt sann som samhällsliknelse. Herdarna finns visserligen i egenskap av den humanitära stormaktens förvaltare, alltså det samhällsskikt som jag senare kommit att kalla politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Vargarna finns också och kallas rasister, fascister och brunråttor av herdarna och herdarnas anhang. Men i verkligheten är vargarna inga rovdjur, utan tvärtom berättelsens hjältar, nämligen den skötsamma medelklass som med sitt arbete och sina skatter håller hela ruljangsen igång under herdarnas ständiga begabbelse. Och fåren, vad är de? De är politikerväldets klienter och hela syftet med vårt nuvarande, sjuka samhällsskick.

Jag har inget emot att det offentliga visar omtanke med svaga människor. Men detta kan inte få vara politikens syfte. Syftet måste vara att lägga livet till rätta för den breda medelklassen så att medelklassen kan sätta till alla klutar för att hjälpa sig själv och därmed hjälpa landet. När jag höjer stridsropet ”Medelklassen till makten!” så blir politikerväldet förfärat och upprört eftersom det, till sin egen nytta förstås, lever kvar i Metafåren 1.0 och låtsas att sådana som jag vill fylla Rosenbad och Helgeandsholmen med dreglande vargar.

PS Begreppet ”politikerväldet” hade jag förresten myntat redan 1986 i en historiebok som namn på vår historiska epok. Sveriges historia har distinkta epoker som brukar benämnas efter den huvudsaklige makthavaren, folkungatiden, stormannatiden, sturetiden, vasatiden, karolinska enväldet och så vidare. Vi har haft elva epoker sedan mitten av tolvhundratalet. Politikerväldet är den senaste. Det blir ungefär 70 år per epok. Om man räknar att politikerväldet uppstod vid 1930-talets början sitter det därför på övertid vilket reflekteras i dess kraftlöshet och egennyttiga inkompetens.