Om inte president Donald Trump först hade tjingat på en amerikansk variant av den parollen så hade president Xi Jinping kunnat använda den för sitt eget storslagna nationella projekt, och kanske med större trovärdighet än sin amerikanska kollega, ty Xis avsikter handlar om en upprättelse av Kina sedan de förnedrande opiumkrigen, medan den tidpunkt som Trump vill återställa till är oklar men troligen inte befinner sig mer än några årtionden tillbaka.

Kinas roll är att vara ”Mittens rike” och kineserna roll är att vara härskare i världen. Den mångtusenåriga självbilden fick en törn vid mitten av 1800-talet, när England och Frankrike, två uppkomlingsnationer som kineserna såg det, genom två krig tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att underkasta sig västvärldens vilja. Det var en stor skymf för ett härskarfolk. Xi Jinpings plan är att återställa den gamla ordningen.

Kineserna är ett genomtänkt folk. De nöjer sig inte med att producera mer stål och köpa hamnar och järnvägar utomlands utan de strävar också efter att bygga ett intellektuellt fundament för en ny ordning i syfte att visa att ordningen inte alls är ny utan i själva verket det sanna och ursprungliga Kina som återtar sin naturliga position i världen efter en kortvarig ehuru beklaglig störning (under vilken, försäkras det dock, allt som gjordes, även Maos grymma och våldsamma kulturrevolution, ändå verkade, bortom tillfälligheterna, för Kinas av historien naturligt givna upprättelse).

Således höll professor Gan Yang vid universitetet i Guangzhou år 2005 en föreläsning om att ”förena de tre traditionerna”. De tre traditionerna, bara för att illustrera det historiska greppet, representerades av Qing-dynastin som grundades i början av 1600-talet, Maos socialism och Dengs reformism. Den uppgift som professor Gan pekade på var att förklara vad som förenade dessa traditioner och hur de gemensamt upprätthöll Mittens rike.

Det låter storslaget, men då ska du betänka att den kinesiska kulturen, enligt den kinesiska självförståelsen, inte alls började formuleras så sent som på 1600-talet. Tänkaren Dong Zhongshu, som levde på 200-talet före Kristus, var upptagen med motsvarande filosofiska utvecklingsprojekt. Det handlade om att ”integrera de tre traditionerna” som var Xia-, Shang- och Chou-dynastierna som härskade från 2 000 år före Kristus tills Dong fattade pennan. (Fast egentligen började Kinas historia tusen år tidigare med De Tre Härskarna, som var gudar, och De Fem Kejsarna, som möjligen inte var gudar; allt är höljt i dunkel eller också är jag bara obildad.)

4 000 års – plus eventuellt ytterligare 1 000 års – erfarenheter ska alltså bakas ihop till en sammanhängande och logisk berättelse som visar hur Xi Jinping vidareutvecklar Mittens rike enligt dess uråldriga traditioner och näst intill förutbestämda logik. Och det är i kraft av en sådan övertygande berättelse som kineserna nu, under de närmaste årtiondena, ska återta sin rättmätiga plats i världshistorien.

Det är stort och skrämmande.

Jag menar inte bara den intellektuella ansträngningen att ”forska fram” (eller ”hitta på”) en sådan övertygande historisk berättelse som sträcker sig över fyra årtusenden eller mer – jag vet precis hur svårt det är ty jag har skrivit en motsvarande historiebok över Sverige, På spaning efter Moder Sveas själ, men lyckades inte hitta en sammanhängande berättelse sedan längre tillbaka än 750 år.

Jag menar också utsikten att framöver konfronteras med 1,4 miljarder kineser som allihop är övertygade om att de är naturliga härskare på grund av sin 4 000-åriga hela tiden framgångsrika kultur om vi undantar en liten svacka från år 1850 till 2 000, en svacka som för övrigt berodde på att kineserna av misstag lät sig påverkas av västerländska idéer. Nu begriper de bättre.

Nyligen gjorde en annan kinesisk professor, juristen Jiang Shigong, en ny uttolkning i denna tanketradition av ”eran Xi Jinping” efter ett studium av presidentens rapport till kommunistpartiets nittonde kongress i oktober 2017. Hela det intellektuella Kina verkar vara en bikupa som surrar av nya tolkningar och lovsånger till jättens återuppvaknande.

Professor Jiangs text, som förefaller vara officiellt sanktionerad, är ”kinesiskt marxistisk” vilket är avskräckande för var och en som tidigare bekantat sig med marxistisk litteratur, till exempel Lenins böcker som är förskräckliga inte så mycket för idéerna, som visserligen också är förskräckliga, utan för den språkliga presentationen. Lägg ”kinesisk” ovanpå detta och det blir ännu jobbigare. Här följer ett smakprov:

En viktig orsak till att västerlänningar har svårt att förstå det kinesiska kommunistpartiets teorier är att deras (västerlänningarnas) filosofiska tänkande begränsas av västerlandets metafysiska tradition. De är vana vid en logisk process som går från begrepp till begrepp och de kan därför inte på djupet förstå den kinesiska filosofiska traditionen som handlar om ”tankens och handlingens enhet”. De kan inte sammanbinda teoretiska begrepp med konkret historisk praxis och kan inte förstå de unika tolkningsstrategier som den kinesiska filosofiska traditionen alltid tillämpat. Om vi vill förstå eran Xi Jinping så som den presenterades genom hans storslagna rapport till nittonde partikongressen och dessutom eran Xi Jinpings historiska uppgift och Xi Jinpings Tänkande om Socialismen med Kinesiska Egenskaper för en Ny Era som utvecklats för att förverkliga denna historiska uppgift så måste vi ha inte bara ett nytt filosofiskt angreppssätt utan också, vilket är viktigare, ett nytt historiskt angreppssätt.

Jag erkänner att professor Jiang har kartlagt mina brister på ett övertygande sätt. Låt mig ge ett exempel på hur min hjärna kan slinta. Vid den trettonde partikongressen 1987 förklarades det kinesiska systemet vara ”en socialism med Kinesiska egenskaper”. På bara fem år, till den fjortonde partikongressen 1992, hade detta ändrats till ”Socialísm, med Kinesiska Egenskaper”. Sedan vändes allt uppochned och systemet beskrevs vid den sextonde nationalkongressen som ”Socialism med Kinesiska Egenskaper”, alltså utan kommatecken. Professor Jiang utreder dessa metamorfoser i grunden.

Jag fattar inte annat än att professor Jiang säger att de kinesiska bergen varit havande i fyratusen år, kanske mer, och nu framfött den som ska förverkliga Kinas historiska uppgift och öde, president Xi Jinping. Jag inbillar mig att detta är ungefär vad en vanlig kines, till skillnad från de skolade mandarinerna som begriper så mycket mer, också förstår av den historiskt grundade läran.

Sedan understryker professor Jiang ett betydelsefullt inslag i Xi Jinpings Tänkande som jag tror att både jag och obildade kineser kan förstå, nämligen den attityd med vilken en kines ska förhålla sig till världen, exempelvis hur de ska medverka i ”Kinas resning för att utmana den västerländska hegemonin” och ”återfödandet av den kinesiska civilisationen”. Det står i rapporten till den nittonde partikongressen:

Historiens hjul rullar vidare, historiens tidvatten är stort och mäktigt. Historien uppskattar dem som har beslutsamhet, driftighet, ambition och mod. Den väntar inte på dem som tvekar, de apatiska, de som undandrar sig utmaningar. De förra är härskarna som uppnår seger genom strid medan de senare saknar modet att kämpa och därför med nödvändighet kommer att lida slavens öde. Beskrivningen och jämförelsen av dessa två uppmuntrar medlemmarna av Kinas Kommunistiska Parti att minnas sina ursprungliga avsikter och kämpa för den stora återfödelsen av den kinesiska nationen med andan och karaktären hos härskaren som strider.

Bered dig på att lida slavens öde, fegis.