Under de senaste dagarna har vi fått stifta bekantskap med ett nytt ord i svenskan. Vem vet, kanske det finns kvar till slutet av året och då får sin rättmätiga plats i Svenska Akademiens ordlista. Inte minst var det liberalernas partiledare Björklund som genomgående använde ordet ytterkantspartier för att på detta sätt ge mer stadga och auktoritet gentemot de övriga partierna och därigenom hamna i en mer respektabel mittsektion. Ett slags ”main stream”-partier skulle man kanske ha sagt i ett engelsktalande land.

Hade det bara rört sig om Sverigedemokraterna kunde man förstås ha hållit sig till det mer vanligt förekommande begreppet fascist- eller rasistparti eller de senaste årens mildare ”populistparti”, men med ett vänsterparti som under åren blivit mer rumsrent i sitt nära samarbete med S och MP fick man hålla sig till ett mera neutralt ord ungefär som att kalla en tidigare kriminell för en person med ett tvivelaktigt förflutet.

Man måste vidare notera att med den nya och snällare beteckningen så har nu drygt var fjärde röstberättigad svensk förvisats till ett ytterkantsparti. Säkert kommer detta att öka till minst 30 procent vid nästa opinionsundersökning. De är förstås inte lika fina som småpartierna C, L och MP emedan dessa har fördelen att ha massmedia på sin sida, vilket så att säga förstorar dem och ökar deras tyngd.

Det är förvisso inte svårt att bestämma vad ytterkanten är på ett bakbord eller brädspel eller för de djupt religiösa, som fortfarande tror att jorden är platt, är det också lätt att definiera en ytterkant på jorden. Däremot är det svårt att tala om ytterkanten på en fotboll eller ännu svårare att tala om universums ytterkanter. Ännu svårare är det att tala om ytterkanter när det gäller uppfattningar. Varför är till exempel SD mer ett ytterkantsparti än MP, C eller L? Min uppfattning är att alla dessa tre partier är mera i ytterkanten än både SD och V i ett antal frågor. Alla de tre småpartierna har en synnerligen radikal uppfattning när det gäller migration som inte alls delas av svenska folket. MP är ett extremparti när det gäller miljö- och klimatfrågor och inte minst C har numera extrema uppfattningar när det gäller samlevnadsregler. För en tid sedan önskade partiet en mer flexibel uppfattning beträffande synen på månggifte.

Det är därför inga som helst problem att hitta argument för att göra de flesta partier i den svenska riksdagen till ytterkantspartier.

I själva verket är snarare SD ett konservativt parti ungefär som S var förr i världen och det är främst av denna anledning som partiet blivit så populärt. Längre kan man knappast komma från ett ytterkantsparti. Likaså har ju V blivit något av ett konservativt parti som i första hand ser till den lilla människan och hennes utsatthet i en globaliserad värld. Stalin och Sovjetunionen har förlorat sin lyster och dagens Kina har aldrig varit innelandet för V.

Men andra ord vill jag snarare beteckna MP. C och L som landets ytterkantspartier. Av denna anledning löper de också en ökande risk att hamna utanför ytterkanten vid nästa val. Det är snarare av denna anledning som de med semantikens hjälp vill hålla sig på insidan och fösa SD och V till utsidan. Här tror jag de är dömda att misslyckas.