Rubriken är en liknelse (hämtad från C est dans l’ air 11/01 2018. Se programmet om ni kan franska. Det är det värt. Det handlar till stor del om den italienska regeringens stöd till de gula västarna och dess provokationer riktade mot den franska regeringen).

Liknelsen vill beskriva hur det franska politiska landskapet har förändrats. Förr var vänstern härbärgerad i ena silon, högern i den andra. I båda fanns det ett första lager främst bestående av arbetare – i högern ofta katolska, boende i landsorten – och andra kategorier med liten utbildning. Ovanför dem fanns den lägre medelklassen, lite bättre utbildad och med något högre inkomster. Och så ett övre skikt av välutbildade, urbana akademiker, företagare och högre tjänstemän i stat och näringsliv. Naturligtvis var inte proportionerna helt lika i de båda silona, men både högern och vänstern hade medlemmar i alla tre skikten.

Siloväggarna var hårda, tillverkade av de båda lägrens skilda bakgrunder och under åratal uthamrade olika ideologier. Dessa hade till uppgift att de som hörde till exempel till det lägsta skiktet, men var fördelade på de två silona, att de skulle hindras inse sina likartade villkor och därmed också sina gemensamma intressen.

Nu har silona rasat. Istället återfinns rasmassorna snyggt ordnade i skikt, ovanpå varandra som i en napoleonbakelse, utan några särskiljande, lodräta väggar.

Men det är väl inte möjligt? Partierna finns ju kvar. Visst. Men det parti eller de partier som vill ha ett visst skikts röster måste nu försöka nå alla dem som tidigare varit skilda av historiens och ideologernas lodräta siloväggar . Det är en helt ny och svårhanterlig situation. Högeryttern Marine le Pen och i någon mån vänsteryttern Mélanchon tar hand om en del av det understa lagret – men inte alla som finns där. Dessa två är fortfarande vana att se sina potentiella väljare inneslutna av siloväggar. Båda står och ser med förskräckelse på vågen av gula västar, som sköljer över och förbi alla tidigare begränsningar. Macron har det översta skiktet med konkurrens från den traditionella högern och den moderata, svårt tilltufsade vänstern.

Nedifrån sker en rörelse. De gula västarna, hittills oorganiserade, bryter fram och vill få grepp om den makt de anser att de andra har. Vad de vill är de kanske inte ens själva klara över – men de hatar de övre skikten och känner sig kvävda av dem. ”Bort med dem!”

De gula västarna är outbildade, bor i landsorten eller på rena landsbygden. De är ofta arbetslösa, boende i samhällen som träffats av strukturomvandlingen. De gula västar som i Paris har kontrollerats av polisen har alla bott utanför Paris. De har med förkärlek djävlats i de rikaste kvarteren i huvudstaden.

Varför intressera sig för detta franska skådespel? Därför att vi just fått vår egen napoleonbakelse – eller rättare sagt, vi har fått bekräftat att vi har en!

Visserligen har kanske de olika skikten haft mer olika proportioner i våra vänster- och högersilon, men alla tre skikt har funnits och hållits väl åtskilda fram till nu. Nu blir deras olika program alltmer av en fars. Den nyss träffade uppgörelsen visar att de inte har någon större svårighet att enas, oavsett vad som står i deras respektive program. Antagligen kommer också V att stödja den kommande så kallade rödgröna regeringen.

Vi har inte några gula västar – och jag tvivlar på att vi får några. Vi har SD. Tidigare kunde man hävda att SD var en del av högern (även om partiet ibland förnekade att det fanns på höger-vänsterskalan). Och partiet har under senare tid velat vara med i ett nyskapat konservativt block, vilket inte behöver vara synonymt med ”högern”.

Denna önskan att tillsammans med Kd och M bilda ett eget block är visserligen förståelig – man skulle bli mer accepterad – men det är en farlig väg för SD. SD:s hela styrka är att de är ett parti för alla dem som annars skulle kunna bli våra gula västar: de fattiga, de outbildade, de arbetslösa, de som tvingats bo i eller nära invandrartäta områden, de som ser det importerade våldet på sina gator och som fruktar för sina söners och döttrars välfärd. Många av dem är invandrare som bott här länge. De är kanske de mest utsatta. Alla dessa behöver SD och SD behöver dem. SD rekryterar från bakelsens botten, både från dess vänstra och dess högra del. Väggarna är rivna.

SD bör se klart: Vi har en napoleonbakelse. Låt de andra, de i de övre skikten omfamna varandra! Artikulera det lägsta skiktets behov och krav! Och det väsentligaste av dessa krav, också omfattat av många invandrare, är det stenhårda invandringsmotståndet.

SD är i själva sin existens en tillgång för det svenska samhället och inte bara för den svenska politiken. Utan SD skulle missnöjet, ja vreden i de lägsta skikten inte ha annan möjlighet än den som står de gula västarna i Frankrike till buds.

Sådana är vi inte i Sverige, tänker ni. Jo, det är vi visst. Tänk på att den svenska befolkningen numera har en stor del invandrare med helt annan närhet till våld. Någon av dem skulle kunna kasta den första stenen. (Den franska erfarenheten är visserligen en annan. Invandrarna har inte dragit på sig gula västar. Den inhemska befolkningen har själv lätt att ge sig ut på gatan).

Den rödgröna regeringen, stödd av Centern och Liberalerna, är den för SD på lång sikt bästa lösningen, förutsatt att partiet inte fraternisera för mycket och för öppet med M och Kd. De två borgerliga partierna är alltför mycket uttryck för bakelsens övre skikt. Låt dem vara det! SD måste vårda sitt utanförskap och vara stolta över sina lågstatusmedlemmar! Ni kommer också att få andra medlemmar, sådana som fattar sina beslut efter eget överväganden. Men dessa urbana, högutbildade, självständiga människor skräms inte av och skäms inte för era kärnväljare. De ser till landets behov och inte enbart sina egna och vågar rösta på SD.

Och gör er redo. Snart kommer lågkonjunkturen och med den för regeringen antagligen övermäktiga påfrestningar. Ni har ett guldläge – också därför att den fortsatta höga invandringen, nära 400.000 på tre år, kommer att slå sönder regeringens budgetidéer.