Moder Svea används alltmer sällan som en symbol för Sverige. Det är inte underligt. Hennes varma moderlighet har mycket lite att göra med vardagen i landet. Bättre skulle Ingemar Bergman passa.

Ingemar Bergman har under året på många sätt hyllats. Hans filmer och TV-pjäser har visats på nytt. Uppmärksamheten har varit välförtjänt. Han var ett unikum av ständig konstnärlig kraftutveckling.

Jag uppskattar nästan allt han gjorde – och som jag tagit del av. Jag såg nästan inga av hans pjäser. Jag hade för många barn i en förort för långt bort. Och i olikhet mot det konstnärliga geniet försökte jag också ta hand om dem.

Men jag tycker om nästan alla hans filmer. De första, med deras kärleksfulla skildringar av nu försvunna Stockholmsmiljöer var redan när jag var grabb lätta att tycka om. Hets, som han skrev manus till, såg vi med skräckblandad förtjusning dagen innan vi skulle upp i muntan.

Jag tycker bara illa om en av hans filmer: Fanny och Alexander. Det är en alltför prunkande, överdådig och överlastad Hollywood-liknande produktion. Och de övernaturliga inslagen är bara larviga.

Ingemar Bergman har blivit en symbol för Sverige, svenskarna och det svenska samhället. Den bild han har gett omvärlden av oss är inte direkt positiv – men naturligtvis låter vi oss ändå smickras.

För sin närmaste omgivning var han tydligen en pest. När han väl var etablerad drev han sina projekt med ursinnig energi och körde över varje mänskligt eller annat hinder. Som dramatenchef var han en diktator. Ändå bemöttes han med en servil beundran. Ingen vågade sätta sig upp mot honom.

Han blev allt ensammare, förstås. När han inte längre hade attraktiva roller att erbjuda – vad fanns det då för anledning att bry sig om honom? Några av de sista åren ägnade han sig åt att mobba sin hushållerska, i övrigt ensam på Fårö.

Han var sadistiskt elak, med den välutvecklade mobbarens osvikliga känsla för att vädra sig till de svagaste och mest försvarslösa. Och ingen vågade sätta stopp för honom.

Kanske blev han någon gång illa berörd när han såg det lidande han orsakade, men det hindrade honom inte att fortsätta. Den nedbrända ruin som var hans mångomtalade själ tvingade honom att på nytt och på nytt söka lindring i sadistiska handlingar.

Han vore den perfekta symbolen för vårt dystra, mörka land. Folkhemmet ligger numera i ruiner. Kvar finns en fasad som de ansvariga makthavarna försöker försvara mot inhemska och utländska kritiker. De låtsas oförstående när våra alltmer vidsträckta, illa hanterade och ofta brandskadade miljöer beskrivs.

Med visserligen valhänt men dock sadism slår de ned på var och en som försöker ge en ärlig bild av det nutida Sverige. Alla vet vad som gäller. De flesta inordnar sig och håller tyst. Det tysta samförståndet mellan alla dem som anser sig behöva och vilja försvara landet gör att repressalierna – avsked, intorkade uppdrag och social utfrysning – slår ned på de uppstudsiga utan att någon officiell order behöver utfärdas. Det är som i alla centraliserade regimer där makthavarna börjar bli ängsliga.

Men landet har ju kvar sin naturskönhet, sina vilda djur, sitt hav, sina skogar och sina skärgårdar – och en ibland mycket uppskattad kultur. Det finns ett vackert och fängslande skal att sälja. Det inre, den sociala verkligheten, kan man ju fortsätta att dölja.

Landet är som Ingemar Bergman före den allra sista, dystra perioden. Det finns fortfarande tillgångar att använda. Men snart kommer de inre ruinerna att lägga allt annat i skugga. Och ingen kommer att bry sig om oss, jo – som avskräckande exempel.