En liten storm i ett mycket litet vattenglas.

Så skulle man kunna sammanfatta det ”scoop” journalisten Andreas Henriksson trodde sig ha hittat, när han på nyhetssajten Ledarsidorna avslöjade hur en grupp svenskar på Södermalm brukade anordna middagsbjudningar och diskutera hur man kunde skapa en trygg tillvaro för sig själva och sina barn, någonstans i Sverige. Gruppen arbetade under namnet ”Ekerö”. Som särskilt komprometterande framhölls att man vill maximera sitt politiska inflytande i någon kommun och i möjligaste mån skydda sig mot kriminalitet – visserligen inom lagens råmärken, men i alla fall.

Eftersom Andreas Henriksson råkat swisha 250 kronor till gruppens matkonto, fruktade han att SÄPO snart skulle vara honom på spåren. Därför tog han kontakt med en advokat för att utröna ifall middagssamtalen på Södermalm möjligen kunde uppfattas som ”högmålsbrott”. Här beskrivet med hans egna ord.

Man kan förstås avfärda Andreas Henriksson som en idiot, eller ett pedagogiskt exempel på den bristande verklighetskontakt som ibland kan skönjas i mediavärlden, och i politiken. Att Ledarsidorna.se litar på Andreas Henriksson är väl inte mer uppseendeväckande än att statsministern litar på Henrik Arnstad.

Fast Ledarsidorna.se hade nog sluppit en del kritik (och behållit två av sina bästa skribenter) om man valt en annorlunda vinkel. För på sätt och vis har Andreas Henriksson ändå gjort ett viktigt avslöjande.

När politikerna införde mångkulturen 1975 verkar man ha förutsatt att svenskar alltid skulle utgöra majoritetskulturen. De nya kulturerna upplevdes inte som hot, utan spännande alternativ man kunde berikas av. Eftersom de alltid skulle förbli minoriteter, behövde de stöd och uppmuntran för att inte försvinna. Ungefär som samer eller tornedalsfinnar.

Masoud Kamali, en av Mona Sahlins närmast förtrogna och tillika professor på Mittuniversitet, avfärdade det här resonemanget som rasistiskt. Att tala om en ”majoritetskultur” som andra skulle rätta sig efter var i hans ögon diskriminerande. Istället borde mångkulturen vara en övergripande norm, och i den skulle även svenskar integreras. Samma tanke utvecklas av Said Irandoust i den här artikeln från 2002.

Idag är det få som tar Masoud Kamali på allvar, men just denna tanke verkar ha slagit rot. I den här relativt nyproducerade skattefinansierade videon från 2016 ser man inte skymten av någon majoritetskultur. Tvärtom, i det nya landet där vi befinner oss är vi alla lika nyfödda, somalier som svenskar. Alla tillsammans. Det påminner lite om när gamla tiders härskare ville inleda en ny tideräkning.

Ekeröprojektet kan ses som en bekräftelse på att den här polletten trillat ner. Plötsligt börjar grupper av svenskar känna ett behov av att skydda sig mot ”integration” (i den mångkulturella utopin) som vilken invandrargrupp som helst.

Man kan lätt föreställa sig en grupp nyanlända somalier som träffas regelbundet för att äta middag tillsammans. Kanske inte Andreas Henriksson blir inbjuden till just de här bordssamtalen, men antagligen handlar de om ungefär samma sak.

Hur ska vi skydda vår kultur? Vilken kommun är bäst att etablera sig i? Hur kan vi förhindra att barnen fördärvas i skolan (som kanske har för lite koranstudier eller för mycket av sexualkunskap)?

Hur kan vi försvara oss mot grupper som inte gillar somalier? Vilka trix kan man använda för att få så mycket politiskt inflytande som möjligt?

För Ekeröprojektet framstod Flen som en lämplig plattform. Många somalier valde Hammarkullen utanför Göteborg. Där fick man till och med en egen representant i riksdagen, som förde sin valkampanj på somaliska och kryssades in av sina landsmän. Ett förfarande som ifrågasatts, men lika lagligt som de ”manipulationer” Ekerögruppen hade tänkt sig.

Många från Mellanöstern har sökt sig till Rosengård i Malmö, och fått inflytande inom SSU Skåne. Judar har sökt sig till andra ställen. Assyrier är sedan länge etablerade i Södertälje.

Kulturella gemenskaper har även uppstått på mindre orter. Till exempel i Ljungby eller Strömsnäsbruk, vilket ibland kommit i konflikt med lokalbefolkningen.

Det unika med Ekeröprojektet är att det är svenskt. Man vill skapa en enklav för att så ostört som möjligt få leva med sina likar, och om möjligt kunna påverka resten av samhället. Hade man varit syrier, afghaner eller somalier hade ingen reagerat. Än mindre talat om konspiration.

Vad politikerna inte förutsåg 1975 var att ”mångkultur” visserligen kan vara möjlig att genomföra, men inte per automatik innebär mer gemenskap. Snarare måste mångkulturen upprätthållas av skarpa gränser, revirtänkande och misstänksamhet – ända tills någon tar kommandot och inrättar en majoritetskultur. Och vägen dit kan vara lång och smärtsam.