På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.

Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.

Det var särskilt tydligt hos rikspolischefen Dan Eliasson som ville bekämpa brottsligheten genom att grilla korv med de kriminella – ungefär samma tankefigur som värstingseglingar till Västindien – och genom att offentligt ömka sådana som mördaren vid IKEA i Västerås.

Många tror att Dan Eliassons föreställningar var ett individuellt drag och att polisen skulle börja fungera bättre om kåren fick en annan chef. Det är en samhällsteori så god som någon. Men till skillnad från andra samhällsteorier kunde denna utsättas för ett empiriskt experiment, nämligen i form av utbyte av rikspolischef och jämförelse av utfall. Detta experiment inleddes för elva månader sedan och det är nu dags att börja dra slutsatser.

Den stora frågan är alltså huruvida polisens misslyckanden under Dan Eliassons chefskap berodde på Dan Eliasson själv eller på något större som Dan Eliasson inte rådde på. (På liknande vis skulle man ha kunnat fråga sig om den svenska skolans problem berodde på Jan Björklund, som under alliansregeringen var en misslyckad utbildningsminister i åtta år. Även där gjordes experimentet med utbyte av person. Gustav Fridolin har inte heller lyckats med något under fyra år så i det fallet ligger slutsatsen nära till hands att skolans problem är större än någon normalpolitiker klarar av.)

Den nye rikspolischefen heter Anders Thornberg och framträdde nyligen i teveprogrammet Agenda. Han sa, så tydligt man kan begära, att polisen inte klarar av kampen mot brottsligheten i utsatta områden. Polisen behövde hjälp av alla samhällets resurser: ”Vi gör så gott vi kan, mina medarbetare går på knäna… vi måste samordna alla samhällets resurser”.

Då knyter programledaren Anders Holmberg snabbt ihop säcken och påpekar att det lät precis likadant under företrädaren Dan Eliasson: ”Så här har det ju låtit i flera år, så här har det ju låtit från din företrädare också – hjälp oss! – sa han vid en mycket uppmärksammad presskonferens. Så här har det låtit hela tiden att hela samhället måste hjälpa till”.

”Det måste få konsekvenser om man är tio, elva, tolv år och begår brott”, säger rikspolischefen. ”Vadå för konsekvenser?” frågar programledaren. ”Ja, det är väl vård i så fall”, svarar rikspolischefen och ser maktlös ut.

Han kan inte tro på det där själv, reflekterar jag. Rikspolischefen tvår sina händer och förklarar att saken inte ligger på hans bord. ”Jag kommer från en brottsbekämpande myndighet”, slår han ifrån sig, ”socialtjänsten och andra får väl titta på de frågorna”. Jag längtar efter ledare om inte säger att problem är någon annans ansvar.

Den trista slutsats jag anser att medborgarna bör dra är att våra nationella ledare inte har de mentala förutsättningarna att lyckas med sitt uppdrag och det gäller inte bara skolan och kriminaliteten i utsatta områden utan, i större eller mindre utsträckning, hela den offentliga sektorn. Med bristande mentala förutsättningar menar jag inte att de skulle vara otillräckligt intelligenta utan att de styrs av värderingar och tänkesätt som står i vägen för den nydaning som skulle behövas. Närmare bestämt ser vi nu konsekvenserna av att socialsekreterarstaten med sin PK-istiska ideologi, under politikerväldets uppmuntran, under många decennier lyckats infiltrera Leviatan och urholka hans ursprungligen rättänkande hjärna.

Det hjälper inte att byta ut resultatlösa ämbetsinnehavare mot andra som tänker likadant eftersom problemen orsakas just av deras skadliga förvirrelser.

Enda trösten för dig, läsare, är att jag är mer pessimistisk än de flesta och att jag, om ödet behagar, förhoppningsvis har fel.