Adam Smith var en 1700-talsfilosof som bodde i Edinburgh och uppfattas som den förste som i detalj beskrev det kapitalistiska systemets mekanismer (till exempel det där med den osynliga handen, alltså att en företagare som bara jobbar för egennyttan liksom genom en ”osynlig hand” på olika sätt skapar välfärd för andra som förstås också bara tänker på sig själva).

Att Smith begrep sig på kapitalismen betydde också att han genomskådade och brännmärkte företagares ständiga och näriga försök att sätta konkurrensen ur spel för att skaffa sig monopol eller statsstöd, två företeelser som ofta går hand i hand. Konkurrens är nämligen jobbigt för företagare. Om de slipper att tävla så kan livet bli enklare och lönsammare. Få citat från Smiths Wealth of Nations är lika bekanta som hans beskrivning av företagarnas konspirationer mot allmännyttan:

Företagare i samma bransch träffas sällan, om det så bara handlar om nöje och tidsfördriv, utan att samtalet slutar i en sammansvärjning mot allmänheten eller i diverse manipulationer för att höja priserna.

Ibland går det så långt, menade Smith, att handlare i samma bransch till och med organiserar sig i formella föreningar eller sammanslutningar i syfte att samarbeta i stället för att konkurrera, kanske till och med överenskomma om priser och fördela marknader mellan sig. Smith frågar sig hur lagen bör förhålla sig till sådana företagarmöten och sammanslutningar:

Det är i själva verket omöjligt att förhindra sådana möten genom någon lag som både faktiskt skulle kunna genomföras och vara förenlig med frihet och rättvisa. Men även om lagen inte kan förhindra att människor från samma bransch träffas så bör staten inte göra någonting för att underlätta sådana möten; än mindre för att göra dem nödvändiga.

Särskilt, menar Smith, bör staten upphäva alla sammanslutningar av branschföreningar och främja verklig konkurrens.

Det är svårt att, kanske med ett kvävt skratt, läsa en debattartikel i Dagens Nyheter den 4 januari utan att påminna sig Adam Smiths analys och förmaning. Artikeln är undertecknad av sju eller åtta VDar för branschorganisationer, till exempel Svensk Dagligvaruhandel, Sveriges Byggindustrier, Sveriges Åkeriföretag, Skogsindustrierna plus några till och går ut på att dessa företag vill ha pengar och annat stöd av staten.

Fast fullt så rått presenteras det inte. Kraven kläs i siden och purpur och handlar om inget mindre än klimatet. Salvelsefullt skriver industriföreträdarna att:

FN:s klimatmöte i Katowice visade med all önskvärd tydlighet att det behövs länder som kan visa att ökad välfärd och fossilfrihet går att förena. Sverige har ett blockövergripande mål om att vara klimatneutralt år 2045, och oberoende av vilken regering som tillträder har de till uppgift att genomföra en politik som gör att målet nås.

Industriföretagarna förklarar sig villiga att hjälpa till. Artikeln tycks ha tillkommit under ledning av en statlig kommitté som heter Fossilfritt Sverige (och som enligt sina direktiv 2016:66 skulle slutredovisas i sin helhet den 31 december 2018, men det hanns väl inte med). Men för att industriföretagen ska kunna hjälpa till behöver de särskilt stöd (eftersom de av omtanke om klimatet nu vill göra saker som de kanske inte skulle göra av sig själva).

Till exempel behöver de garanterad tillgång på el. De behöver medel – ”direkt ekonomiskt stöd och inte bara skatteavdrag” – för riskabla forskningsprojekt när de ska skala upp den klimatvänliga tekniken. Det måste bli lättare att få olika slags tillstånd. En bioekonomisk strategi måste utvecklas så att företagens risker sjunker. Staten måste anslagsfinansiera isbrytningen och betala ”omlastningsstöd mellan de olika trafikslagen”. Den statliga upphandlingen på 700 miljarder kronor om året måste i första hand gå till de undertecknande företagen – ”vi som går före” – så att dessa får betalt för sina ”stora riskabla investeringar”. Dessutom behövs investeringskrediter och garantipriser.

Adam Smith skulle nog ha fått skrämselhicka. Det är säkert sant, som det står i artikeln, att Sverige idag har ”flera av världens mest energieffektiva och klimatsmarta industriföretag”. Men att dessa företag därför av staten skulle få konkurrensfördelar i form av bidrag och garantier känns inte befogat.

Smith tyckte att staten skulle förbjuda branschsammanslutningar som de som undertecknade artikeln. I Sverige funkar det annorlunda. Här inrättar staten en särskild kommitté med uppgift, tydligen, att förmå företagen att be staten om förmåner – om det inte ska betraktas som ett angivande av det pris företagen begär för att vara med och leka.

Smith pekar på kolonialismen som han tyckte mycket illa om eftersom den var ett statligt projekt där företagen mutades med monopol och andra konkurrensfördelar för att medverka, se exempelvis det brittiska ostindiska kompaniet. Den svenska klimatpolitiken verkar idag ha samma funktion som kolonialismen. Den ger svenska politiker internationellt anseende och politikerna är därför villiga att ge svenska företag särskilt stöd om företagen spelar med.