Nyligen skrev jag en text om den numera nästan världsberömda medborgerliga samtalsgruppen Ekerö/Hållbart Sverige. Gruppen består av ett antal i huvudsak, verkar det, södermalmsbaserade individer som oroar sig för brottslighet och allmän samhällelig oordning och därför gör – rätt svårgenomförda om du frågar mig – planer om att mobilisera några tusen människor för att flytta till en liten kommun där de i kraft av sitt antal ska skaffa sig politisk kontroll och sedan förvandla kommunen till ett mini-Ungern. (Häng inte upp dig på orden; jag avser inte att värdera, bara att beskriva så enkelt jag kan.)

Blotta faktum att gruppen har pratat om ett sådant projekt har förfärat människor. Journalisten Andreas Henriksson, som avslöjat tilltaget på ledarsidorna.se, har anlitat en advokat för att undersöka om detta möjliga ”brottmål” eventuellt kan vara ett högmålsbrott. Högmålsbrott är inget att leka med. Så här står det i brottsbalkens artonde kapitel, första paragrafen:

Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Journalisten Henriksson, en känd, respekterad och erfaren medlem av journalistkåren, finner det befogat att med hjälpa av advokat undersöka om södermalsgruppens resonemang kan vara ett sådant ”brott”. Grundfrågan är om det är tillåtet för medborgare att utan att begära tillstånd från någon myndighet diskutera fritt om angelägenheter som de anser berör dem.

Du kanske tar dig för pannan inför frågan och uppgivet hävdar att, vafasen, du får väl diskutera och planera vad du vill med dina polare. Men så enkelt är det inte. Vi kan fundera på begreppet demokrati.

Det må vara en fördom hos mig, men jag tror att skolbarn i Sverige lär sig att demokrati är medborgarnas rätt att utse representanter som ska fatta alla för medborgarna viktiga beslut. Så här står det på Wikipedia:

Demokrati är ett statsvetenskapligt begrepp som syftar på några besläktade former av styrelseskick där den politiska makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val, oftast av förtroendevalda representanter till dess parlament (representativ demokrati).

Enligt min uppfattning är detta ett farligt och potentiellt diktatoriskt synsätt eftersom det innebär att politikerna är de rättmätiga beslutsfattarna i alla frågor. Du kanske håller med mig och rentav hävdar att en sådan enögd tolkning av begreppet demokrati självklart är främmande för alla tänkande människor.

Men så är det inte vilket jag har upptäckt när jag talat med ungdomar. Detta är vad de lär sig i skolan. Och det synsättet representeras också i en kommentar till min artikel om Ekerö/Hållbart Sverige-projektet. Så här skriver kommentatorn:

Demokratisk ordning är att försöka bilda opinion hos befolkningen att vid nästa val rösta för något man öppet vill åstadkomma, inte att ha slutna sällskap som bland annat ser behov att beväpna sig för att ”värna” sig.

Så går att tänka men det är, enligt min smak, inte förenligt med sann demokrati eftersom det representerar en till demokrati förklädd majoritetsdiktatur. Wikipedias redogörelse för demokratin infogar längre ned en betydelsefull kommentar som helt tar loven av dessa, som jag ser det, totalitära ambitioner:

Som politisk filosofi bygger demokrati på att alla medborgare har en serie fri- och rättigheter, de demokratiska fri- och rättigheterna. 

Jag kan inte nog understryka detta. Demokrati betyder att överlämna makt till valda ombud, men inte all makt, utan bara den som ligger utanför de frizoner – därmed menas de delar av tillvaron som ligger utanför politikernas beslutsomfång – som medborgarna reserverar för sig själva.

Enligt min uppfattning ska representationsprincipen och frizonsprincipen balansera varandra. De är motsägelsefulla eftersom den ena säger att politikerna ska bestämma nästan allt och den andra säger att de möjligen inte ska bestämma något alls. I denna motsägelse lever vi.

Dagspolitikens strider handlar inte minst om vilken av dessa två motsägelsefulla uppfattningar om politikens beslutsrymd som vi i första hand ansluter oss till. Jag anser att vår tids politikervälde, i eget intresse, grovt överdriver den första av dessa principer, alltså att de själva har rätt att besluta om nästan allt medan medborgarnas fri- och rättigheter inte behöver respekteras så särskilt. Det är inte minst därför jag kallar vårt politiska system och historiska epok för politikervälde.