Romansen mellan Katerina Janouch och partiet Medborgerlig Samling är över. Jag har inte full insyn i hur samarbetet etablerades och hur det utvecklades för att sedan upphöra, men jag gissar att det har ganska mycket att göra med hennes engagemang i demonstrationerna på Mynttorget. Inte för att jag tror Katerina är någon oumbärlig galjonsfigur för Medborgerlig Samling, men jag befarar att skilsmässan grundas mer på ängslighet än reella ideologiska motsättningar. En taktik som gång efter annan visat sig vara kontraproduktiv.

Granskar man Katerina i sömmarna tycker jag inte hennes åsikter är särskilt extrema, snarare snusförnuftiga. Däremot är hon en lysande agitator, har kort stubin och inte alltid så petnoga med nyanserna. Lite av en kvinnlig Joakim Lamotte och såna personer har förstås svårt att passa in i etablerade partier.

Av samma anledning var SD tvungna att sparka Kent Ekroth. Inte för att han var extrem, i första hand – många av hans förslag omfattas idag av rumsrena politiker inom både S och M – utan för att den guldvåg han vägde sina ord på, inte var kalibrerad enligt samma standard som den rådande partikulturen. Hanif Bali hade tveklöst gått samma väg om det inte varit för det generande faktum att han genererar minst en fjärdedel av moderaternas röster.

Det har rests en del invändningar mot att en av Mynttorget-demonstrationerna innehöll plakat med texten ”Folkförrädare” och ”Hellre Folkomröstning än Folkutbyte” (detta magiska ord ”folk”, som likt en ryggmärgsreflex alltid för tankarna till Hitler) och att polistillståndet den gången söktes av en person vars politiska vandel i någon mån kan ifrågasättas. Något som fått både Chang Frick och Ann Heberlein att dra öronen åt sig.

Jag vet inte exakt vilka komprometterande fakta Expos blodhundar vaskat fram ur de sociala arkiven, men tonläget var likartat när man bevakade ”Folkets Demonstration” för ett par år sen. Den gången kunde inte ens Expo hitta några graverande kopplingar mellan arrangörerna och vit-makt, men det hjälpte föga. Att några mindre rumsrena grupper ändå dök upp på demonstrationen, var ofta tillräckligt för att stämpla hela arrangemanget som högerextremt.

Man kan fundera över hur en manifestation som vill kritisera regeringen från ”höger”, ska kunna undgå en medial bannbulla. För det första måste arrangörerna avhålla sig från allt olämpligt chattande på sociala medier, så långt tillbaka som Expos arkiv sträcker sig. Dessutom måste man säkerställa att inga meddemonstranter sympatiserar med organisationer av typ Nordisk Ungdom eller Skandinavisk Frihet. I princip kräver det att demonstrationsområdet inhägnas och deltagarna får fylla i ett frågeformulär om organisationstillhörighet, eller att man efter godkännande från demonstrationsledningen förses med ett klistermärke att fästa väl synligt på bröstet, så journalister och andra tydligt kan se att inga högerextremister döljer sig i leden.

Men problemen slutar inte där. Eftersom det trots allt finns rasistiska organisationer som av princip är emot invandring, är det svårt att tänka sig att dessa inte skulle applådera en folklig resning mot FN:s migrationsavtal. Även om sådana organisationer hålls utanför själva evenemanget kan de ändå visa sitt stöd, från åskådarplats, på sociala medier eller genom att hylla aktionen i tidningen Nordfront. Det enda säkra sättet att inte dra på sig sympatier från det hållet, är att tycka att migrationsavtalet är bra eller hålla tyst.

Nu kan man tycka att Katerina Janouch i det här fallet har en osannolik tur. Eftersom hon lär vara av judisk börd har tidningen Nordfront misstänkliggjort hela Mynttorget-aktionen, med motiveringen att det är hon som står för ledarskapet. Därmed borde hon vara rentvådd från alla anklagelser om att röra sig i grumliga vatten. Eller?

Nej, inte ens det tycks hjälpa. Det verkliga problemet verkar ligga i Katerina Janouchs personlighet. Hon är helt enkelt för arg. Och vad värre är, hon gör andra människor arga. Exempel på vad som kan hända när många människor blir arga på en gång, kan vi ju se från händelserna i Frankrike eller i Belgien. I värsta fall kan det provocera fram verkliga förändringar som till exempel att premiärministern tvingas avgå, och så kan vi ju inte ha det i Sverige. Här måste partiledarna i lugn och ro få ägna tre, fyra månader åt självterapi och regeringssamtal, utan att störas av folket.