När Hasse Alfredsson blev tillfrågad ”var han får allt ifrån” så svarade han ”från Tyskland” och rev ned nya skrattorkaner. Det var kul. Men frågan kan vara värd lite eftertanke eftersom kreativitetens källor är dunkla och otillräckligt utforskade.

Folk frågar mig då och då hur jag lyckas skriva en krönika om dagen. Jag ska inte sätta mitt ljus under en skäppa och hävda att äsch, det är väl ingenting. Ty utan att förhäva mig själv så kan jag erkänna att det inte är så många som gör motsvarande. Hur går det då till?

En praktisk sak är att jag aldrig hade klarat att alltid skriva för nästa dag. Om jag hade känt hetsen att varje dag åstadkomma en text för att morgondagen inte skulle bli tom så hade jag blivit nervös och allt hade låst sig. Därför skriver jag för ett lager. Lagret ska ha tio till femton artiklar för framtida bruk för att jag ska kunna känna mig trygg. Då kan jag skolka från skriveriet någon dag eller resa utomlands och tänka på annat.

En fördel med metoden är att jag måste vinnlägga mig om att texten ska hålla sig åtminstone några veckor. Jag gillar det. Jag vill hålla mig borta från hetsigt och uppskruvat dagsaktuellt pladder typ Facebook och Twitter. Jag skriver även för eftervärlden enligt Martin Ljungs princip att ”samtiden kanske inte uppskattar mig men det kommer väl andra tider”. Till slut kanske jag får den där ryttarstatyn på Stureplan som jag förtjänar.

Det händer förstås att jag skriver dagsaktuella och mindre hållbara texter exempelvis när något anmärkningsvärt har hänt inom politiken – anmärkningsvärt brukar betyda särskilt dumt eller stötande, tyvärr aldrig något särskilt glädjande – eller när Dagens Nyheter trasslat in sig i någon extra enfaldig tankegång som jag bara inte kan låta bli att avhåna.

Eftersom jag vet att jag i genomsnitt måste skriva en krönika om dagen så tvingas jag hålla ögonen öppna. Det gäller ju att hitta ämnen som är tillräckligt intressanta för att filosofera kring.

Ibland handlar det förstås inte om att filosofera utan i stället att forska, till exempel att faktiskt läsa urtrista saker som FN:s barnkonvention, försöka genomskåda vad det faktiskt står och sedan presentera eländet för läsekretsen. Man hittar häpnadsväckande mycket om man går till källorna.

När jag sätter mig framför datorn för att knåpa ihop en text vet jag nästan aldrig vad jag ska säga. Ibland har jag ett frö i form av en observation som jag tycker det ena eller det andra om men jag vet inte hur ett rimligt resonemang i frågan ska gestalta sig. Jag har ett hum om vad jag tycker, men jag har normalt ingen färdig och genomtänkt argumentation. Jag vet inte ens om min inledande känsla leder till en hållbar slutsats eller om jag måste revidera min preliminära uppfattning.

Detta arbete är min behållning. Jag älskar att formulera mig, men det handlar inte bara om ordkonst utan framför allt om att konstruera tankefigurer som kan funka. Det som kallas inspiration är för mig bara arbete, i det här fallet att vrida och vända på möjliga synsätt och sedan, förhoppningsvis, komma fram till något som går att begripa och som känns rätt.
Ibland är det rätt jobbigt. Då infinner sig en särskild känsla. Det är som att gång på gång försöka köra loss en bil som har fastnat i snön. När det inte greppar får man till slut ge upp. Jäklar. Nu måste jag hitta på något annat att skriva om.

Det sägs att företagande handlar om att göra vinst. I mitt liv som företagare har jag aldrig upplevt det. För mig har företagandet handlat om att göra något som jag tror på och den eventuella vinsten, så stor som möjligt, har varit en bekräftelse på att jag varit på rätt väg. Det känns likadant med skrivandet. Att många läser – sådär 4 000 om dagen med avsevärda variationer – är glädjande och en bekräftelse på att jag i bästa fall gör något rätt. Men det som driver mig och ger mig intellektuell tillfredsställelse är att jag tvingas skärpa mig för att bättre förstå världen i syfte att på ett begripligt sätt försöka berätta för andra vad jag tycker mig se.