Jag har länge efterfrågat ett slags Expo som granskar islamisterna i Sverige. Som ett svar på mina böner startades Doku, ett partipolitiskt och religiöst obundet projekt som syftar till just detta. I en artikel, publicerad 26 oktober, skriver medarbetaren Sofie Löwenmark om en ledande profil inom den salafistiska missionen riktad mot ungdomar: Anas Khalifa. Artikeln är den första i en serie porträtt i vilka Doku kommer att berätta om olika personer som har betydelse för den svenska islamismen.

Löwenmark beskriver Anas Khalifa som ”mycket karismatisk” och noterar att han har nära till skratt och kan tala ”gatans språk”. Han har tusentals följare på sociala medier och är populär bland muslimska ungdomar. Mer specifikt bland sunniter – salafismen är ju en puritansk rörelse inom sunniislam. Shiiter har ingenting med honom att göra. De har sina egna fundisar.

Khalifa uppmärksammades medialt första gången 2004, då det kunde avslöjas att han var aktiv på sajten omsislam som hyllade Usama bin Ladin och uppmanade till jihad mot väst. Sedan dess har hans namn förekommit då och då i medierna i samband med jihadism och salafistisk extremism i allmänhet. Löwenmarks artikel ger en bra, samlad bild.

Jag har tittat på en av hans föreläsningar på YouTube: ”Varför ger Allah oss inte seger?” Det är ett väldigt vanligt predikoämne. Hur kommer det sig att de otrogna, ”kuffar”, dominerar världen, trots att Gud i sin Koran lovat muslimerna ära och seger? Det här är något som muslimska tänkare inte lyckats få ihop.

I Koranen står det att muslimerna ska segra och styra och de otrogna förödmjukas. Eftersom Guds bok inte kan ha fel, så måste det vara fel på muslimerna. Vi är inte tillräckligt bra muslimer, säger fundisarna. Om vi går till moskén oftare, ber oftare och mer innerligt, och på alla sätt försöker följa sharia till punkt och pricka i våra liv, så kommer Guds löften att bli sanna. En islamisk supermakt, kalifatet, kommer att ersätta det sataniska USA.

Anas Khalifa bidrar inte med något nytt eller originellt till detta gamla tema. Han upprepar de vanliga fraserna om att muslimernas olyckor beror på för lite islam. Vi måste återvända till vår religion, vända väst och allt oislamiskt ryggen, och ena oss kring profeten Muhammed som det enda och bästa moraliska föredömet.

Det som är nytt är Khalifas sätt att paketera ämnet. Han använder det som Löwenmark kallar ”gatans språk” för att kunna nå kidsen från Orten. Jag förmodar att han kan prata ordentlig svenska om han vill – han är inte dum – men att han anlägger en brytning eller dialekt för att signalera att ”jag är en av er”. Vid ett tillfälle säger han: ”Nu ska vi ta det på blattesvenska”. När några åhörare kommer sent, ler han och säger: ”Ah, blattetid, en timme och tio minuter sena”.

Khalifa använder uttryck som ”kaosliv” för att beskriva icke-fundisarnas liv. Att man kan leva ett moraliskt och värdigt liv som icke-muslim eller icke-fundis förespeglar honom inte. Ständigt förknippas livet utanför fundiskretsen som fullt av droger, promiskuitet, ytlighet och materialism.

I början av sin föreläsning nämner han ”en bror” som var djupt missnöjd med Sverige. Denne menade att ”Sverige är kaos” och här finns ”så mycket haram”. Khalifa beskriver det som att han ”dissade sönder hela landet”. Brodern undrade hur det kom sig att Gud inte låtit jorden svälja Sverige med tanke på hur syndigt och förfallet det är. Khalifas svar var att det i Sverige kanske finns ett fåtal rättfärdiga människor (det vill säga salafistfundisar) och att Gud därför avstår från att förgöra oss alla. Vi har alltså Khalifa och hans fundisbröder att tacka för vår existens.

Khalifa fortsätter med att säga att muslimer överallt i världen, även i Sverige, lever i förnedring och saknar ära och upphöjelse. Det räcker alltså inte med att Sverige ger muslimer religionsfrihet och till och med finansierar moskéer och islamiska organisationer med skattepengar. De lever i förnedring så länge inte islamisk fundamentalism dominerar samhället. Han säger att muslimernas blod är det billigaste på jordens yta och påstår att hundratusen muslimer slaktats i Syrien. Han glömmer dock att nämna att många muslimer i Syrien slaktats av andra muslimer.

Det Khalifa försöker göra är uppenbart att piska upp hat mot väst och mot icke-muslimer i allmänhet genom att försöka få unga muslimer att känna sig som offer. Samtidigt målar han upp en förljugen bild av islams tidiga historia som en guldålder då muslimerna var enade och hade makt och ära. Budskapet är att vi är ansatta, vi är belägrade. Vad är nästa steg? Steget är inte långt ifrån att börja tala om att slå tillbaka för att försöka återupprätta det man förlorat. Förr i världen, säger Khalifa, fruktade romarna och perserna muslimerna. Det var stora imperier, som gick under då de erövrades av det uppstigande, islamiska riket på 600-talet.

Till de unga muslimer som kommit för att lyssna på honom säger Khalifa att de är en del av ”den muslimska nationen” och att de måste känna denna nations smärta i sina hjärtan. Här är det inte tal om att man som muslim och svensk medborgare tillhör den svenska nationen. Det är den världsvida umman, den muslimska nationen, som man ska bry sig och som kommer först. Han vill alltså förstärka svenska muslimers känsla av utanförskap.

För att muslimerna ska segra, alltså inta deras rättmätiga plats i världen, måste de enas. När Khalifa tar upp exempel på splittring, så gör han ett intressant medgivande. ”Vi har muslimer som skjuter varandra på grund av knark”, säger han, och påstår sedan att 90 procent av alla gängmedlemmar i Sverige har muslimska bakgrund. Denna uppgift bör tas med en nypa salt, men bekräftar ändå vad vi redan vet om hur överrepresenterade unga män med invandrarbakgrund är inom gängkriminaliteten.

Den världsvida muslimska nationen, säger Khalifa, utgör en enda kropp. Gör det ont i en lem, så gör det ont i hela kroppen. Som muslim kan du till exempel inte säga att Palestina inte angår dig. Allt som händer muslimer överallt i världen angår dig som muslim. Denna gemenskap är också politisk. Muslimerna utgör inte bara en nation i religiös mening, utan de bör också tillhöra en enda stat. Khalifa vill avskaffa alla gränser mellan islamiska stater. De befintliga gränserna, påstår han, sattes dit av ”islams fiender”.

Khalifa ställer i sin retorik kaos mot islams ordning, men det han förespråkar leder till kaos. Han undergräver nationalstaternas legitimitet och uppmanar muslimerna att avskaffa alla gränser för upprätta en panislamisk stat. Detta är ett recept för krig och blodspillan utan slut. I stället för att råda ungdomar att skaffa sig förebilder bland filosofer, vetenskapsmän och uppfinnare, kräver han att deras enda förebild ska vara Muhammed.

Ett litet exempel på Muhammeds ofullkomlighet: i en hadith påstår denne Muhammed att man omöjligt kan veta vilket kön ett barn har innan det fötts. Bara Gud känner till detta, säger han. Han kunde förstås inte veta att vetenskapen i västvärlden skulle utvecklas så att vi idag vet oerhört mycket mer än Muhammed och hans samtida i Arabien. Och väst har med sin vetenskap också berikat hela världen. Om Khalifa vill unga muslimer väl, borde han ge dem rådet att öppna sig mot väst, inte sluta sig. För väst är inte, som i Khalifas karikatyrbild, porr, droger och disco utan filosofi, vetenskap, konst och litteratur. Där finns skatter att upptäcka som kommer få Koranen att framstå som mindre mirakulös – eller inget mirakel alls.

Han medger att islamvärlden är efterbliven, lever i förnedring som han säger, men medicinen som han erbjuder är i själva verket ett gift som kommer att förvärra sjukdomen. Ju mer inflytande fanatiker som Khalifa får i islamvärlden, desto djupare kommer den att sjunka i okunnighet, efterblivenhet och kaos.