Korrekthetspisken – som åsiktskorridoren kallats av norrmännen – viner snabbt och hårt så fort någon gör sig skyldig till en överträdelse av den, kanske inte medvetet överenskomna, men ändå underförstådda normen. Samtidigt klagar många över det moderna livets alla krav som gör det svårt eller omöjligt att leva moraliskt godkänt.

Denna motsättning blir ofta skrattretande tydlig när uttalanden och beteenden ställs mot varandra. I senaste valrörelsen företräddes Mp i en TV-debatt av en ung kvinna som aggressivt angrep alla som, enligt hennes mening, på något sätt hade bidragit eller skulle komma att bidra till klimateländet. Samtidigt använde hon sina ledigheter till att semestra i fjärran land och besöka sin pojkvän i London. Hon cyklade inte till dessa resmål. En tidigare företrädare i partiet bemålade sin båt med giftig bottenfärg och tankade med fuldiesel, för att spara några skattekronor.

Dessa och liknande regelbrott utförda av dessa goda människor bemöttes och bemöts förstås med hån, men upprördheten var och är inte särskilt stor. Vem har inte irriterat sig på någon skatteregel? Och vem vill avstå från resor till varmare land?

Överträdelser av skatteregler och andra regler för uppförande, avsedda att befrämja ett moraliskt riktigt beteende, är oftast lätta att konstatera. Det finns andra, mer intressanta men också svårare att beskriva.

Jämlikheten bekänner sig alla till. Denna bekännelse har lett till absurda konsekvenser. Mycket tydligt syns det i skolan. Eftersom alla skall inkluderas – den svagbegåvade eller nyss invandrade likaväl som den högbegåvade från ett väletablerat hem – bäddar man för konflikter. Läraren är ofta lika frånvarande socialt som han, enligt rådande av statsmakterna gillade teorier, bör vara frånvarande pedagogiskt; låt barnen forska och lära sig själva! – vilket leder till en ständig maktkamp, som naturligtvis vinns av den fysiskt starkaste och mest hänsynslösa. Detta resultat är välkänt men förtiget av alla dem som värnar om den rådande goda samhällsmoralen. Det förtigs förstås också av dem som är beroende av skolpengen.

Hur skall de mer studiebegåvade och deras föräldrar komma ur denna hopplösa sits? Och hur skall den svagbegåvade eller helt enkelt timide och tillbakadragne klara sig i denna brutala miljö? Man inrättar friskolor motiverade med andra argument än det avgörande: att komma ur jämlikhetens och inkluderingens järngrepp. Dessa skolor kan också ha en annan lärarroll – om man kan krypa under myndigheternas radar.

Jämställdheten är en lika, eller kanske ännu heligare, norm. Den har lett till och leder till absurda konsekvenser. I klippet här intill om Södertörns brandförsvar illustreras hur önskan om jämställdhet saboterar yrkeskunnande och därmed riskerar medborgares liv. Denna strävan till jämställdhet missgynnar de välutbildade brandmännen till andra kategoriers, främst kvinnors, fördel. Därefter leder brandmännens protester till att de hindras från fortsatt anställning – allt beskrivet i JO:s yttrande.

Detta är ett tydligt och väldokumenterat fall och därför ovanligt. Samma slags mekanismer finns överallt och leder till att kompetenta människor får stå tillbaka för dem som man av någon anledning vill gynna. Att inte fler protester hörs beror förstås på att det kostar på, vilket det refererade fallet belyser. Det finns dock ett område där missförhållandet inte är så lätt att dölja.

Inom politiken granskas kandidater till olika förtroendeposter ofta hårt, som en följd av deras motståndares sökande efter något för vilket de kan angripas. Gång på gång har kandidater med invandrarbakgrund avslöjats med att ha en dold agenda, ofta av salafistiskt slag. Johan Westerholm på Ledarsidorna gör det förtjänstfullt. Han kan då ofta visa att berörd partiledning varit mycket medveten om kandidatens bakgrund men inte ingripit förrän han, Westerholm, avslöjat förhållandet. Partiledningen har varit så angelägen om att visa hur inkluderande den är att den i det längsta blundat.

Korrekthetspiskan leder till dubbelmoral, därför att gynnandet av ett visst, som etiskt ansett mer högtstående beteende leder till missgynnandet av något annat. Gynnandet av allas lika värde i skolan, inkluderingen, leder till svåra sociala konsekvenser. Dem blundar man för. Gynnandet av kvinnliga sökanden eller sökande med invandrarbakgrund leder till diskriminering av män eller bortseende från invandrarnas mycket föråldrade kvinnosyn, vilket i andra sammanhang anses skadligt. Förtigandet av oönskade resultat kan vidare leda till förtryck av yttrandefrihet och andra rättigheter.

Gemensamt för dessa exempel är att de handlar om påverkan av handlandet i ett kollektiv: eleverna, arbetskamraterna och politikerna inom ett parti är beroende av varandra. Gynnas den ena missgynnas den andra.

Det finns dock sammanhang där den enskildes val inte uppenbart gynnar eller missgynnar någon annan. Sådana val borde därför inte vara problematiska i etiskt avseende. Ett sådant val är när någon – kvinna eller man – skaffar sig barn med hjälp av någon utomstående kvinna eller man.

Det vanligaste fallet är när en kvinna – ensamstående eller i ett förhållande – betalar för att bli befruktad. Allt fler ensamstående kvinnor använder sig av denna möjlighet. Därmed kan de komma ur det bryderi som lång utbildning och satsandet på en krävande karriär fått dem att fastna i. De har inte tid att leta efter en man lämplig att bli far till deras barn, därför att deras biologiska möjligheter snabbt minskar med stigande ålder. Istället kan de bläddra i kataloger över villiga spermadonatorer och välja en av dem. Ofta vänder man sig då till något företag i Danmark. (Visserligen finns möjligheten att bli hjälpt av den offentliga sjukvården här i Sverige, men det är en långsammare och krångligare väg). Ett av dessa företag Storkklinik Viva Neo har sedan 1999 hjälpt över 20 000 ”önskebarn” till världen. (Var försiktig med klickandet på länken – du kan bli erbjuden en konsultation.)

Att svenska kvinnor vänder sig till företag i Danmark verkar ligga nära till hands. Att också engelska kvinnor gör det i stor utsträckning kan kanske vara lite mer förvånande. Det gör de ändå, vilket lett till att Brexit för många engelskor innebär en svår besvikelse. De fruktar att de under en längre tid inte skall kunna skaffa sig ett blont och blåögt vikingabarn.

Hur vet jag att de just önskar ett barn med blont hår och blåa ögon? Det vet jag inte. När företagen som tillhandahåller spermadonatorer får frågor om vilka önskningar kunden har svarar man ofta: ”Kunden vill ha någon som liknar dem själva”. Men skulle ensamstående engelskor gärna ha ett barn som liknar dem själva? Så många blonda och blåögda engelskor finns det väl inte?

Jag tror helt enkelt att deras förkärlek för att vända sig till Danmark är ett resultat av att de värderar en blond, blåögd dansk man högre än en svartmuskig man boende till exempel i USA men med bakgrund från Mellanöstern.

Men det innebär ju – om det förhåller sig så – en klar diskriminering av en etniskt definierad grupp. Är inte det ett slags rasism? Är inte alla lika värda, skall inte alla få vara med?
Om detta sätt att befrukta sig blir allt vanligare kommer ofrånkomligen människor från Mellanöstern bli allt ovanligare i väst. Fast den risken skall kanske inte överdrivas. Det finns ju motverkande krafter.

Kanske har jag helt fel om vilka motiv som driver engelskor – och andra kvinnor – att vända sig till danska förmedlingar. Ett enkelt sätt att klargöra saken vore att publicera vilken profil de mest önskade donatorerna har. Det vet företagen, men någon sådan statistik publicerar man inte, trots att den skulle kunna vara helt anonymiserad och ofarlig för berörda parter. Anledningen är, tror jag, att de redan vet resultatet – och det är inte socialt och politiskt acceptabelt. Piskan viner.