Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium som anordnades av Vattenfall. Temat var sopor och titeln ”Är sopor sopor?”. Jag hade förväntningar att få höra en diskussion om handel med sopor, fördelarna med sopförbränning och vilken betydelse detta har för Sveriges energiförsörjning. Men det handlade det knappast alls om. Istället fick jag en se en föreställning om sopors betydelse för framtiden som fick mig att häpna. Hela seminariet kan ses här

Förutom två representanter från Vattenfall medverkade en lång rad inbjudna experter, nästan alla kvinnor. Bland annat fanns fyra hållbarhetschefer från några olika välkända svenska företag. Två politiker medverkade också, en från M och en från Mp och slutligen en person från WWF med titeln ”manager corporate relationships”.

Entusiasmen hos deltagarna stod inte att ta fel på. Man överröstade varandra med djärva förslag om hur sopor kan förvandlas till resurser men också hur mängden sopor kan minskas.

Två centrala teser som upprepades ideligen var delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Det första begreppet är självförklarande och det andra är, enligt Wikipedia, ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter för cirkulära kretslopp i företag och samhälle. En annan sak man talade om är samarbete i värdekedjor mellan branscher. Företagen ska ha återvinning och återbruk i centralt fokus när de tillverkar produkter. IKEA kommer från 2030 bara tillverka produkter som är gjorda av återvunnet eller förnyelsebart material.

Vad delningsekonomi kan betyda i praktiken fick vi reda på av hållbarhetschefen från Riksbyggen. Vi ska dela allt från tvättmaskiner till borrmaskiner till bilar. Detta budskap späddes på av ambassadören från WWF. Köp andrahandsgrejor på Myrorna! Och köper man nytt, köp något som är gjort av återvunnet material. Tänk återvinning redan vid inköp. Plast och förpackningar var särskilt i skottgluggen.

Det är inte utan att man blir lite matt efter alla dessa goda föresatser. En del av dessa tankar är tveklöst vettiga. Självfallet är det en bra idé att förbruka mindre resurser. Men är det verkligen så lätt och vilka blir konsekvenserna? Klarar företag verkligen av att producera bra grejor med alla dessa bivillkor?

Varför vill nu företagen vara med på det här? Det kan vara svårt att förstå eftersom det tycks leda till såväl mindre konsumtion som dyrare produktion. Jag vet inte men jag gissar att det är ett eller flera av följande skäl. Det första är att varumärkesbyggande är viktigare är någonsin. Då är det centralt att positionera sig på den ”rätta” sidan, inte minst för att kunna utnyttja den enorma miljöpropagandan i media. Det andra är att produktion baserad på återvinning med all säkerhet kommer att bli betydligt dyrare. Högre priser betyder också mer möjlighet att dölja höjda marginaler (av bara farten). För det tredje uppfattar säkert företagen att Sverige ”ligger före” varför de stigande kraven gör det lättare att hävda sig mot billig utländsk lågprisproduktion (jämför Svenskt Kött som mycket framgångsrikt har lyckats misskreditera all utländsk produktion). Det blir också högre inträdeströsklar för nya konkurrenter eftersom produktionen blir mer komplicerad. Sammantaget kan det ge svenska etablerade företag betydande fördelar.
Man undrar hur entusiastiska människor kommer att vara. Att bli av med den egna tvättmaskinen eller den egna bilen, vill man det? Har vi inte kämpat i 100 år för att komma åt andra hållet? Delning i all ära men vad gör man när tvååringen har spytt ner sängen för fjärde gången och tvättmaskinsbehovet är akut? Och bilpooler och självkörande bilar kan låta bra och resursbesparande men vilka får förtur till bokning för färden till svärmors jullunch?

Kommer folk att vara entusiastiska över möbler tillverkade i än sunkigare material än dagens? Och kommer de modemedvetna kvinnorna att nöja sig med klänningar från 70-talet på Myrorna? Förnuftigt är det säkert men…

Viss självkritik sipprade igenom. Reaktionen ”vi vill inte dela på det här” är vanlig, erkände Riksbyggens representant. Men försökte ändå pressa på.

Jag tror att den här ofantliga samhällsförvandlingen som de här människorna drömmer om är lika orealistisk som dagens svenska migrationspolitik. Det kommer att bli en revolt när folk förstår vad som pågår om det förverkligas. Hela misstaget handlar nog om en bristande insikt i hur väl fungerande vårt samhälle egentligen är och hur svårt det är att förbättra det. Mindre och sämre förpackningar exempelvis kommer automatiskt att leda till dyrare transporter och fler skador och hygienproblem med mat. Bilpooler och färdiga lösningar kan vara bra för leverantörerna men sällan för privatekonomin. Färdiga lösningar brukar nämligen bli mycket dyrare.

Återvinning i all ära men är det den stora visionen i det tjugoförsta århundradet för produktionen? Sannolikt är det mycket viktigt att det hela är synligt, exempelvis i form av manuell sortering, för att få det folkliga engagemanget och därmed en beredvillighet att betala priset. Jag tror att rätt få än så länge har förstått vilka radikala tankar som tänks i dessa kretsar.

Att man faktiskt försöker genomdriva något som 70 år av kommunism i Östblocket inte klarade. Kolchoserna var symbolen för den totala delningsekonomin men de försvann så fort det fanns möjlighet.

Företrädarna för Mp och M verkade lika entusiastiska. Det är något vi känner igen från migrationsuppgörelsen (med förödande resultat).

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och som ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden.