Den 21 oktober 1987 tog jag bussen ut till Ödsmål, en liten ort i Bohuslän där Sara Lidman och en grupp miljöaktivister ockuperade ett kalhygge för att protestera mot Scandinavian Link – ett på den tiden kontroversiellt motorvägsbygge.

Nästan samtidigt som jag, anlände en polisstyrka från Kungälv. Efter någon timmes småprat och förhandlingar bestämde man sig för att vänligt men bestämt frakta bort oss från platsen. Ockupationen var avslutad. Min karriär som ockupant blev alltså kort men dramatisk. Sara, jag och några hundra andra miljöaktivister dömdes i tingsrätten till ganska rimliga dagsböter.

Ödsmål (som man kan läsa mera om här) känns lite som en vattendelare i svensk politik. Tidigare hade civil olydnad mest varit en udda företeelse, där ett fåtal modiga individer satt sig upp mot en övermäktig maktapparat och kanske just därför mötts av sympati (David förefaller alltid mer sympatisk än Goliat). En förebild var förstås Per Herngren, som efter att ha tagit sig in på en militärbas i USA och lyckats sabotera en raket, fick tillbringa 15 månader i amerikanskt fängelse.

Efter Ödsmål känns det som att den civila olydnaden tog steget in i politiken. Mycket tack vare det snabbt växande Miljöpartiet. Det blev något av en medborgerlig rättighet att vara ”olydig”, nästan jämförbart med rätten att strejka eller rätten att demonstrera. Från officiellt håll blev man mer sympatiskt inställd till att folk bröt mot lagen.

I buskarna runt Ödsmål fanns den här hösten inte bara Sara Lidman, utan även domprosten för Göteborgs stift Kjell-Ove Nilsson, miljöpartiets språkrör Birger Schlaug och i varje fall två illojala poliser.

Aktionen fick extra skjuts av att Scandinavian Link blev hårt kritiserad av S-politikerna Birgitta Dahl och Anna Lind. Folkpartiets Birgit Friggebo tog frågan till konstitutionsutskottet – eftersom hon vädrade en smyguppgörelse mellan Volvochefen PG Gyllenhammar och dåvarande finansminister Kjell Olof Feldt.

För Miljöpartiets del kom Ödsmålsockupationen som en skänk från ovan. Tillsammans med debatten om säldöden banade den väg för inträdet i riksdagen 1988. Miljöpartiet är antagligen det parti som gynnats mest och är mest positivt till civil olydnad. Så här står det i deras partiprogram:

Civil olydnad har varit en viktig del av kampen för demokrati. Med civil olydnad menas handlingar som i dag är förbjudna, men som uppmärksammar orättvisor och samhällsproblem enligt principerna om ickevåld, öppenhet, strävan efter dialog och beredskap att ta sitt straff. Även fortsättningsvis kan civil olydnad vara betydelsefullt i demokratin.

Någonstans ringer en varningsklocka när ett parti som suttit i regeringsställning är så här positivt inställt till ideologiskt motiverade lagbrott. Ett annat parti som gillar olydnad är Vänsterpartiet. 2004 införde man följande formulering i partiprogrammet.

Civil olydnad är en yttersta möjlighet för människor som saknar makt att på andra sätt försvara folkligt förankrade värden som mänskliga rättigheter och naturresurser. Civil olydnad grundar sig på principen om icke-våld och öppenhet.

I såna här sammanhang är det kutym att hänvisa till medborgarrättskämpar som Rosa Park eller Mahatma Gandhi. Men bland verkliga aktivister är den moraliska kompassen inte alltid lika välkalibrerad. Som när domprosten i Visby självsvåldigt började ringa i kyrkklockorna som ett tecken på extraordinär annalkande fara efter att ha upptäckt Thomas Gür på gräsmattan.

Eller när Elin Ersson hindrade ett flygplan från att lyfta för att en dömd våldsbrottsling ombord riskerade att utvisas. Det skulle ha varit ett praktexempel på en missriktad aktion om inte hennes tilltag hyllats av bland andra EU-parlamentarikern Malin Björk och generalsekreteraren för Sveriges Advokatsamfund Anne Ramberg. Alldeles oavsett om mannen i fråga förtjänade att räddas framhålls det som en dygd att hon som individ vågade sätta sig över ett demokratiskt fattat beslut.

Man undrar: Vilka andra demokratiska beslut är det hedervärt att sätta sig över? Förutsatt att man använder icke-våld och har ett vällovligt syfte, förstås. Skulle det vara OK att engagera sig som rösträknare i ett val, och manipulera röster i en uppriktig strävan att försöka rädda Sverige? Skulle det tyda på någon form av civilkurage?

Eller när 261 opolitiska tjänstemän på UD skriver under ett upprop, som antyder att man kanske inte kommer att känna sig lojala med en regering som förväntas ha en värdegrund annorlunda än den rödgröna. Skulle det i ljuset av ”människors lika värde”, kunna ses som hedervärd ”olydnad”?

I många länder skulle det tveklöst betraktas som ett försök till statskupp.