Nej, SD har aldrig varit något nazistparti. Partiet bildades 1988 av några som visserligen kan beskrivas som högerextremister, nationalister eller etnorasister men knappast nazister. De kände sig i varje fall inte hemma i Nordiska Rikspartiet. Tongivande gestalt var Anders Klarström, en före detta pianist som gjort sig känd för att en gång på fyllan ha telefonhotat Hagge Geigert och för sin egenartade debatteknik, som gick ut på att prata oavbrutet utan paus tills motståndaren gav upp av ren utmattning.

De må ha varit osympatiska, missnöjda och lite korkade men knappast något hot mot Sverige. Många liknande sekter, såväl till höger som vänster, har passerat revy sedan 60-talet och sällan samlat mer än något tusental medlemmar. Inget talade för att just Sverigedemokraterna skulle växa till Sveriges tredje största parti – förutom tre saker.

-Vid sidan av Ny Demokrati var man i stort sett den enda plattform där svensk migrationspolitik fritt kunde kritiseras.

-Som enda parti tog man klart ställning mot den av riksdagen beslutade ”mångkulturen” – möjligtvis var man den enda rörelse utanför riksdagen som ens lagt märke till beslutets existens.

-För det tredje var man det enda parti till höger om mitten som ville stå utanför EU. Ny Demokrati var varm anhängare av en europeisk union och inte ens Junilistan var principiellt emot EU, bara klädsamt kritisk till dess stormaktsambitioner.

Dessa tre frågor, som inga andra partier brydde sig om, visade sig bli de kanske viktigaste ödesfrågorna för Sverige i modern tid.

I början av 90-talet, när Bosnienkriget rasade och EU-omröstningen stod för dörren, lämnade kommunpolitikern Mikael Jansson Centern och anslöt sig till Sverigedemokraterna. Till skillnad från Anders Klarström ägde han en viss politisk kompetens och under hans ledarskap inleddes ett utrensningsarbete, i syfte att omvandla SD från ”en kompisklubb av skinnskallar” till respektabelt parti. Med sig på tåget fick han den 16-årige Jimmie Åkesson.

Hade Åkesson stannat i Moderaterna (som han från början ansåg sig tillhöra) hade han nog fått en blygsam roll under epoken Reinfeldt. De ”nya Moderaterna” med sin opportunism och ideologiskt tvära kast hade passat honom dåligt. Åkesson har haft ungefär samma åsikter i 20 år, vilket måste vara något av ett rekord för en svensk politiker. Redan på 90-talet var han en mästare i att hantera debattmässiga underlägen. Som i det här klippet, där en svamlig Jens Åberg (S) läxar upp den 19-årige Jimmie och mellan raderna beklagar att nuvarande lagstiftning låter honom vara politiker. Jimmie vinner debatten ganska enkelt, med ett mer övertygande kroppsspråk och genom att prata begripligt.

SD:s största problem är varken deras politik eller deras ledare. Tvärtom är det just de faktorerna som gjort att man fördubblat sitt valresultat tre val i rad, och ökade med drygt en tredjedel under det senaste. Inte heller deras omvittnade rasism tror jag är något överhängande bekymmer. Om vi ponerar att det finns en underton av rasism i svensk politik, fördelade på alla partier, är det lätt att konstatera att SD skäms över sin rasism och försöker göra något åt den. Vänsterpartiet verkar snarare stolta över sin rasism, och talar ständigt om hudfärg och ”rasifiering” men kallar det antirasism. Centern förtränger sin rasistiska historia (något jag skrivit om här) och samma sak gäller Socialdemokraterna.

Genom sina inte alltför avlägsna kontakter med vit-makt-rörelsen har SD ändå tvingats till en viss självkritik, men inget av den självinsikten tycks ha nått Vänsterpartiet. I början av andra världskriget stod man på Hitlers sida (under Molotov-Ribbentrop-pakten 1939-41) men de flesta vänsterpartister känner inte ens till det. Därför ringer heller inga ”varningsklockor” när man delar in människor i raser, upprättar hierarkier baserade på hudfärg och låter genetiska faktorer som kön styra politiken. Lägger man därtill en ökad antisemitism, tolerans för politiskt våld och allt oftare framförda krav på censur, är det ingen tvekan om att dagens vänster påminner mer om nazism än Sverigedemokraterna.

SD:s största utmaning är dess snabba tillväxt, som gjort det svårt att rekrytera tillräcklig kompetens vilket inte bara ska skyllas på partiet självt. Debattklimatet – som i stor utsträckning dikteras av PK-media – har gjort att människor som engagerat sig för SD riskerat karriär, socialt anseende och ibland även sin personliga säkerhet. Medlemskap i SD har lett till mobbning på arbetsplatsen, uteslutning ur fackförbund, avsked från offentliga tjänster etc. Detta sätt att bekämpa politiska motståndare är naturligtvis djupt odemokratiskt, men har blivit ganska vanligt i Sverige.

SD brottas också med interna problem. En växande organisation behöver inte bara mer utan också ny kompetens, vilket lett till lokala strider på distriktsnivå som (enligt den hörsägen jag tagit del av) på sina håll urartat till regelrätt pampvälde. Kanske är det lyckligast för SD om man får ytterligare fyra år på sig att förankra sin demokratiska organisation, innan man blir störst. Även om många är besvikna över att partiet ”bara” ökade med 36 procent i valet.

Vad kommer då att hända de närmaste fyra åren? Oavsett vem som bildar regering kan vi sannolikt förvänta oss ytterligare en halv miljon migranter, samt några nya underfundiga lagförslag med syfte att inskränka tryckfriheten, yttrandefriheten, åsiktsfriheten och mötesfriheten. Med alla sina brister, kan man inte ta ifrån SD äran av att just nu vara ”det enda oppositionspartiet i riksdagen”.