Det här klippet innehåller Juha Hurmes tal, som han höll när han tackade för att han tilldelats Finlandiapriset i skönlitteratur i år. Vid 2,20 börjar han tala svenska. Denna svenska avdelning avslutas med några finska ord ”opetelkaa ruotsia, juntit. Maailmankuvanne avautuu kummasti!”: Lär er svenska bonnläppar, er världsbild öppnas så förunderligt!

Det finns också ett ord ”junttius” – bonnighet. Över detta begrepp och den verklighet det avses täcka kan man fundera och diskutera i Finland. Å ena sidan kan man skämmas över en landsman som uppträder på ett sätt som motsvarar begreppet – särskilt om det sker utomlands, till exempel när dåvarande premiärministern Ahti Karjalainen myntade begreppet Tankero.

Å andra sidan känner man en ömhet inför bonnigheten; det står också för ursprunglighet och anspråkslöshet, för äkthet. För att en politiker inte skall framstå som för högfärdig, för elitistisk bör han inte avvika alltför mycket från detta ideal – eller i alla fall visa att han kan uppskatta det.
Jag kommer ihåg hur denna diskussion ännu i mitten på förra århundradet var levande i Sverige. Albert Engströms skämtteckningar, som var mycket uppskattade, beskrev just olika sidor av bonnigheten. Också EWK:s teckningar – med deras mer dagsaktuella politiska innehåll – spelade på motsättningen mellan stad och land, mellan nytt och gammalt. Sovjet karaktäriserades ofta som det bonniga landet – trots dess rymdäventyr.

På sjuttiotalet, under den så kallade gröna vågen, var också landsbygden och dess möjligheter aktuella under några år.

Har någon under de senaste 10 – 20 åren sett något liknande? Jag har det i alla fall inte. Landsbygden, dess invånare och dess särdrag diskuteras inte längre. Det har försvunnit ur det kollektiva minnet. I valtider händer det att landsbygden nämns – ”Hela landet skall leva!” – men då blir det ofta parodiskt, som när Löfven säger att det måste fungera på landet när folk söker sig dit för rekreation.

Denna glömska är ena sidan av den totala upptagenheten av modernitet, av värderingen av det nya, det trendiga.

För att något på landsbygden skall intressera måste det vara del av något nytt, av något trendigt – ett nytt turistprojekt, till exempel en möjlighet att bo i träd- eller på ishotell. Det gamla, det ursprungliga är bortglömt.

Denna likgiltighet inför landsbygden drabbar också dess kantområden med små städer, som inte har något särskilt, inte ens en liten högskola.

Men i dessa områden bor fortfarande människor. Många av dem är gamla, vilket gör det än lättare att glömma bort dem och deras områden.

Finns det då inte något sätt att uppmärksamma dessa landsdelar och dess invånare? Kanske skulle man kunna utgå från att de har barn och barnbarn som flyttat till andra delar av landet, med deras större städer. Kanske skulle man kunna tänka sig att dessa nya tätortsinvånare kommer ihåg sina far- och farföräldrar och de orter där man växte upp, innan man valde eller tvangs flytta bort?

Men hur kan man göra det? Vad finns det för föreställning, vad finns det för begrepp som sammanför dessa så skilda verkligheter? Det tål att fundera på.

Kanske skulle man kunna använda begreppet land? Eller kanske till och med fosterland? Men det låter ju förskräckligt töntigt. Det vore ju ett sätt att titta bakåt istället för framåt.

Ändå har det sina fördelar. Det erbjuder en gemenskap som inte utesluter de avlägset boende och de gamla. Kanske vore det något att tänka på i valtider?

Kanske har något parti redan gjort det? Kanske kommer eftervalsanalyserna visa om något parti har lyckats erbjuda en vision om ett sammanhållet land, en vision som också glesbygden och dess invånare känner sig hemma i. Och i så fall kommer dessa glesbygdsinvånare att väga tyngre än sitt antal – därför att de är del av något större och har varit med om att ge detta större en ny mening.