En sak som förundrat mig sedan jag för några år sedan på kul började fördjupa mig i brasilianska förhållanden är hur mycket landets politiska situation liknar den som råder i samhällen som jag har bättre hum om, närmare bestämt Sverige, Västeuropa och USA, kort sagt den så kallade i-världen. Historiskt finns inget som skulle kunna förklara varför den brasilianska politiska kulturen har en enda gen gemensam med den svenska.

Men det finns en annan förklaring, min standardförklaring. Både Brasilien och Sverige liksom de flesta andra nationella kulturer är lokala implementationer av den härskande amerikanska världskulturen. Brasilien har därför nästan lika mycket PK-ism och identitetspolitik som Sverige. Till exempel har pensionärer förtur när flygplan ska embarkeras. Naturligtvis har Brasilien därför numera också populistiska politiker även om de brasilianska populisterna förhåller sig till de svenska ungefär som den bjärta papegojan till den mer diskreta gråsparven.

En månad efter de svenska valen, den sjunde oktober, ska Brasilien hålla allmänna val (med en andra omgång i de fall det behövs den 28 oktober). Bland annat ska det väljas president.

Det finns två huvudkandidater. Den ena är arbetarpartiets förutvarande president Lula da Silva som nyligen suttit inne för tagande av mutor (i detta fall en bostadsrätt i en fashionabel badort i hans hemstat São Paulo). En opinionsundersökning ger honom 35 procent. Problemet är att brasiliansk lag troligen förbjuder dömda brottslingar, som ännu inte avtjänat hela sitt straff, att tillträda presidentämbetet. Lulas chanser verkar därför begränsade. Nästa man i ordningen är populisten Jair Bolsonaro, 63 år. Han ligger på över 20 procent i opinionsundersökningar och därmed högt över de andra tänkbara presidentkandidaterna.

Nu undrar du förstås hur en kandidat på 20+ procent kan ha en chans. Det beror till stor del på den brasilianska röstningsplikten. Alla medborgare mellan 18 och 69 år är skyldiga att rösta. Om de inte hittar någon kandidat de gillar så kan de rösta blankt. Och eftersom Brasilien är likadant som alla andra västländer, det vill säga har tappat förtroendet för sitt etablissemang, ligger antalet blankröster nu högre än någonsin sedan demokratin återinfördes år 1985 efter tjugo års militärdiktatur, nämligen på över 40 procent. Inklusive sannolika röster på Bolsonaro betyder det att två tredjedelar av Brasiliens befolkning är trötta på de normala politikerna. (Under fem procent av medborgarna har förtroende för nuvarande president Michel Temer).

Jag har lyssnat på ett antal intervjuer med Bolsonaro (till exempel den här med 6,3 miljoner visningar på en vecka). I Sverige skulle han föranleda höjda ögonbryn när han exempelvis presenterar sin plan för hanteringen av kriminella i no go-zoner: ”Vi släpper flygblad från helikoptrar att de måste ge sig inom sex timmar annars går vi in och dödar dem. Sedan går vi in med kulsprutor.” Detta är alltså en möjlig, kanske trolig, nästa president i Brasilien.

Bolsonaro är lika mycket varg i veum som någonsin Jimmie Åkesson när han träffar politiskt korrekta journalister och därför tittar han snett när han blir intervjuad och säger saker som chockerar. Han ändrar sig gradvis, viftar motstånd med händerna och ser under lugg när journalisterna förhör:

-Det är inte vårt fel att svarta varit slavar i Brasilien, säger Bolsonaro, portugiserna satte aldrig en fot i Afrika. Det är de svartas eget fel att de varit slavar.

-Men hallå, svarar journalisten. Visst var portugiserna där och köpte slavar att lasta på sina skepp!

-Köpte, ja! Men det var afrikanerna själva som sålde. Så ansvaret är deras.

Bolsonaro var tidigare militär och försvarar militärdiktaturen. Utan den, säger han, inte totalt utan trovärdighet, hade Brasilien numera varit en kommunistisk diktatur som Kuba. Sedan förklarar han troskyldigt att militärkuppen 1964 inte alls hade varit en kupp utan en helt laglig regimförändring. Journalisterna tappar andan och tar sig för pannan.

Sedan förklarar han att Brasiliens efter riksrätt avsatta president Dilma Rousseff hade varit en under militärdiktaturen jagad kommunistisk terrorist. Att hon jagades av militären tror jag är sant. Bolsonaro säger att Dilmas man också hade varit en kommunistterrorist som under deras smekmånad gjort bankrån och kapat ett flygplan och tvingat sig till Kuba. Om detta är en rimlig anklagelse har jag ingen aning.

Tidningen Tribune de Genève anklagade honom nyligen för att vara homofob, kvinnohatare och rasist. Vadå? säger han när detta anförs mot honom i brasiliansk teve. Att vara rasist är förbjudet i Brasilien. Om jag varit rasist hade jag varit åtalad. Kom an och åtala mig!

Jag är inte medveten om att Bolsonaro har något politiskt program. Han vill upphäva allt slags kvotering, till exempel till förmån för svarta och kvinnor, men i övrigt verkar det räcka med att han är emot etablissemanget.

När den amerikanska kulturen deklarerar för världen att antipati mot etablissemang är kodordet för dagen så anpassar sig världen precis som den tycks göra när Trump deklarerar sanktioner mot Iran. Just hur denna påverkan går till fattar jag inte. Man får väl plocka fram Hegels världsande som förklaring igen. Kanske har världsanden numera hyrt sig kontor i Trump Tower på Manhattan.