Retorik, eller vältalighetens konst, har blivit ett alltmer uppmärksammat medel för att göra ett tal mer njutbart, mer spännande och därmed också mer övertygande.

Jämfört med politiker i andra länder är de våra inte särskilt begåvade retoriker, men eftersom alla genomsnittligt är så dåliga, kan också medelmåttiga exemplar framstå som duktiga talare.

Men retorikens medel används inte bara inom talekonsten. De används också överallt där text skrivs och publiceras. De svenska dagstidningarna har blivet mycket drivna retoriker, även om de nästan uteslutande använder ett enda retoriskt verktyg.

Man använder sig av mikroskop, riktade mot någon detalj och får denna detalj att framstå som typisk, som betecknande för den värld i vilken den finns.

Det kan framstå som egendomligt att med denna metod beskriva världen: Hur kan man få överblick? Och kan inte nästa intressanta detalj få betydelsen av den första att minska?

Man kan nästan misstänka att den som på detta sätt beskriver världen hoppar hit och dit som en jumpare på isflak, utan någon större möjlighet att hålla riktningen.

Så illa är det dock inte. Valet av detaljer värda att uppmärksamma styrs av en förutbestämd uppfattning av vilket sammanhanget är, i vilken den uppträder. Man förutsätter alltså att omgivningen, sammanhanget, är känd för läsarna och därför kan belysningen av en detalj framkalla en hel bild.

Denna teknik används överallt, och oftast med god verkan. Ett exempel är metoo-rörelsen. Den lanserades eller – om man vill vara snällare – föddes i ett framträdande av några amerikanske skådespelerskor, som alla sade sig ha blivit sexuellt trakasserade av en och samma man. Alltså, metoo handlade om våldtäkt och andra övergrepp.

Därmed var bilden fastlagd och varje kvinna som ställde upp i ett metoo-sammanhang och sade sig ha varit utsatt för övergrepp blev trodd, även om hon bara fått en klapp på ryggen. Rörelsen var redan laddad med en given innebörd. Rörelsens framgång berodde till stor del på denna mekanism, detta samspel mellan helheten och det enskilda exemplet. Varje nytt exempel laddade rörelsen med ännu mer kraft och denna gav sedan i sin tur nästa exempel ännu starkare betydelse.

Denna teknik att låta en liten detalj, en liten del, ladda förståelsen av en hel bild, ett helt sammanhang används rutinmässigt i debatt och reportage om invandringspolitiken.

Ett mycket typiskt exempel återfanns i DN den åttonde augusti i år: ”Ahmad dör om han inte får ett nytt hjärta – nekas transplantation”. I detta reportage redogörs fört en ung Ahmads öde.

”2012 fick Ahmad en hjärtattack. Han bodde i Libanon, där han sökte vård och man konstaterade att han led av hjärtsvikt. När det stod klart att han inte skulle få den hjälp han behövde i landet beslutade han och hans anhöriga, som var i Sverige, att han skulle ta sig hit.”

Han tog sig till Sverige, men fick bara tillfälligt uppehållstillstånd, som alla andra. Med denna status har han inte rätt till den avancerade sjukvård som behövs: en transplantation. Denna förutsätter en lika avancerad eftervård livet ut. Om Ahmad inte kommer att få permanent uppehållstillstånd, kommer han att sändas hem och sannolikt inte kunna få denna vård. En transplantation bleve alltså ett slags slöseri. En annan patient kunde ha nytta av hjärtat längre tid.

Den lösning DN underförstått pläderar för är att ett undantag borde göras: Ahmad borde få permanent uppehållstillstånd och ett nytt hjärta.

Reportaget om Ahmad slutar med att han själv får utrycka sig om sin situation: ”Alla drabbas av det här, både jag och mina anhöriga. Överallt har jag bett om hjälp. I går bad jag för första gången Gud att om jag ändå ska dö, snälla ta mitt liv direkt.”

Reportaget ställer upp ett val: Det mellan att bryta med gällande regler eller följa dem och låta Ahmad dö. Det finns andra. Ahmad tog sig till Sverige för att få den vård han inte kunde få i sitt hemland. Det finns många fler hjärtpatienter där och ännu fler i länderna omkring och ytterligare ännu fler i resten av världen där inte avancerad sjukvård är tillgänglig för vanligt folk.

Det finns alltså också ett val mellan att skydda landets vårdresurser eller ställa dem till obegränsad förfogande för andra länders befolkningar. Det bekymrar inte reportern, redigeraren eller redaktionsledningen hos DN.

Men kanske gör DN här en felkalkyl? Kanske allt fler av deras läsare förstår att tidningen förenklar och vädjar med känslor istället för att resonera rationellt? Kanske är inte världen, helheten så enhetlig och så laddad med de betydelser som invandringsförespråkarna vill och utgår ifrån? I så fall kan detta exempel lika väl tolkas som ett försiktigt avståndstagande från en alltför kravlös invandringspolitik.

Nej, det avser inte tidningen. Den är säker på att dess mängder av liknande reportage och dess förtigande av alla invandringens kostnader skall göra dess läsare oförmögna att tänka klart och självständigt. Därför fortsätter tidningen oförtrutet med artiklar och reportage av detta slag, för att underhålla den stora bilden, den av ett rikt land som kan ta emot och bota och underhålla allt fler invandrare. Samtidigt pläderar man för att man inte skall ställa grupp mot grupp. Man skall alltså inte ställa till exempel svenska pensionärer och vårdbehövande mot invandrares behov. Fast tidningen verkar inte tro att några sådana behov finns. Få reportage om dessa grupper görs – och framförallt resonerar man inte om den ofrånkomliga motsättningen mellan deras och invandrarnas behov.

Men, som sagt, jag tror att tidningen gör en felkalkyl. Liksom för metoo-rörelsen har förförståelsen ändrats. Det kommer inte så många nya vittnesmål med metoo-hallstämpel, därför att den som står i beråd att vittna tänker sig för. Vittnesmålet skulle lika väl kunna tydas som ännu ett förtalsförsök.

På samma sätt har inställningen till invandringen och dess förespråkare ändrats. Det har alla uppmärksammat. Också de politiker vilka i årtionden drivit en politik på tvärs mot folkviljan. Nu är det inte längre möjligt. Den ensidighet, den känslostyrda påverkan och det döljande av besvärliga fakta som man hittills förlitat sig på är inte längre möjliga. Vad återstår då för invandringens förespråkare? Jo, att fortsätta producera exempel avsedda att påverka bilden och förståelsen av världen med reportage som försiktigtvis görs möjliga att också tolkas på motsatt sätt. I detta fall är DN så säkra på att många års bearbetning av läsekretsen skall leda till den önskade tolkningen, det vill säga en plädering för ökad invandring.

I delen ser man världen, i världen förstår man delen – men världen ändras, på tvärs också mot de mest utstuderade retoriska knep.