Föreställ dig en grupp aktivister som brinner för en pedofilfri värld. Som inte nöjer sig med att bekämpa verkliga sexbrott, utan vill gå längre genom aktivt ”antipedofilarbete”.

Tänk dig att gruppen arbetar ideellt med att på Facebook hänga ut människor som säger sig gilla barn (utan att samtidigt ta tydligt avstånd från pedofili). De håller kurser i anti-pedofili, riktade till lärare och förskolepersonal och deltar i Pridefestivalen under parollen ANTIPEDOFIL FRONT. Inför valet går man ut med följande kravlista till politiker:

-Att SVT tillsätter en granskningsnämnd som utreder Tomtens relation till barnen i tidigare upplagor av Julkalendern.
-Att Svenska kyrkan omformulerar stötande bibelcitat, som till exempel Mark 10:14: ”Låt barnen komma till mig”.
-Att biblioteken plockar bort böcker av pedofil karaktär, till exempel ”Rasmus på luffen”.
-Att statens muséer ifrågasätter Barocken som stilidéal och rensar ut uppenbart pornografiskt material, som det här.
-Att glassföretaget GB förbjuds använda barn under 16 år i sin marknadsföring av pinnglassen Magnum.

Låter det som en mardröm? Det är precis vad det är. Ändå är det ungefär såhär antirasister jobbar, med den skillnaden att deras verksamhet finansieras av staten. Bara för att rasism är något otvivelaktigt dåligt accepterar vi nästan vilka vansinnigheter som helst i ”anti-rasismens” namn. Vi tar liksom för givet att ordet ”anti” förvandlar något dåligt, till någonting bra.

Jag erinrar mig två begrepp hämtade från Carl Gustav Jung (en av Sigmund Freuds lärjungar), nämligen ”Skuggan” respektive ”Persona”. Psykologiguiden förklarar:

Persona svarar för det utåt sett korrekta beteendet i sociala sammanhang, det som vi vill kännas vid, enligt ordets grundbetydelse, en teatermask…

Skuggan är i stället den delen av oss som vi helst inte vill kännas vid men som ändå förföljer oss lika envist som skuggan av vår kropp…

Skuggan består av känslor och drifter som måste stävjas i våra olika sociala roller och i vardagligt samspel med andra människor.

I skuggan finns vårt egentliga jag, förtryckt och förvrängt av vår Persona som är inriktat på anpassning till omvärldens krav och förväntningar.

Den här teorin stämmer ganska väl med min egen erfarenhet av ”Anti-människor”. Själv brukar jag tillämpa följande enkla tumregler (generaliseringar kanske, men rätta mig om jag har fel):

-Det första en antirasist lägger märke till – är din hudfärg.
-Den som gjort till sin livsuppgift att hata homosexuella – är antagligen smygbög.
-Den som i fanatiska ordalag fördömer västvärlden – vill helst av allt bo i USA.
-Den som tycker det är viktigt att bekämpa ateism – plågas av religiösa tvivel.
-Den som håller svavelosande predikningar mot sex – har inte fått ligga på ett tag.
-Den som lägger ner oproportionerligt mycket energi på att hata Horace Engdahl – vill egentligen ha hans jobb.

Exemplen kan mångfaldigas. En ”Anti-människa” tycks poppa upp varje gång Skuggan och Personan glider tillräckligt långt ifrån varandra. För att hålla personligheten intakt måste man förlägga Skuggan till en plats utanför sig själv. Det kallas för ”projektion” på psykologispråk.

Som projektionsyta kan nästan vad som helst användas, som känns tillräckligt obehagligt; SD, bögarna, Hitler, kuffarna, vita män, invandrare eller varför inte judarna (det har ju funkat förr). Det viktiga är ju att tala om för omvärlden vad man själv inte är.

För att summera: Det skulle nog kännas ganska olustigt om personalen på det dagis där jag brukar lämna sina barn, plötsligt går omkring i T-shirts med texten: VI ÄR INGA PEDOFILER! Fler än jag skulle nog känna vittringen av begraven hund.

På samma sätt borde det ringa en jungiansk väckarklocka varje gång någon som arbetar med integration, migration eller frågor som rör etniska minoriteter, stolt deklarerar: ”JAG ÄR ANTIRASIST”!

Det är bara en tidsfråga innan ”Skuggan” tar över.