Som jag nyligen skrev så indelas de mänskliga incitamenten lämpligen i de krävande och ofta obehagliga piskorna samt de lockande morötterna. Nu ska jag behandla morötterna med särskild inriktning på livsförhållandena för vårt lands makthavare.

Rent allmänt kan morötter uppdelas i två typer: ekonomiska och statusorienterade eller närmare bestämt pengar respektive ära. Redan där hamnar vi i intellektuella svårigheter för dessa är inte så distinkta som man skulle vilja. Exempelvis kan ju den som är rik åtnjuta hög prestige bara för att han är rik. Men de analytiska finesserna struntar jag i just nu eftersom de flesta av oss kan intuitivt skilja på en sådan som Farbror Joakim, som enbart drivs av penninghunger, och en sådan som Karl XII som nog mer brydde sig om äran.

Jesus, Moder Theresa, van Gogh och Charles Darwin, sådana som drivs av nyfikenhet och upptäckarglädje eller rentav godhet, är svåra att placera i detta enkla schema. Samma sak med de nyttiga idioter som tror att de gör mänsklighetens ärenden men i själva verket bara stödjer kommunistpartiet (eller något annat skumt samhällsintresse). Så jag lämnar nästan alla komplikationer därhän.

En komplikation som jag emellertid inte med gott samvete kan lämna därhän är skillnaden mellan individens och organisationens drivkrafter. Detta är särskilt viktigt när vi resonerar om drivkrafterna för Sveriges härskare eftersom dessa undantagslöst är knutna till organisationer. Inga van Gogh där inte. Bland politiker och generaldirektörer finns bara apparatmänniskor. Därför är det ibland svårt att avgöra när de går apparatens intressen och när ger uttryck för egna drivkrafter.

Vi kan exemplifiera med normala företag på fria marknader. För dem gäller grundprincipen att de måste maximera vinsten ty om vinsten fallerar så riskerar företagen att slås ut. Det är naturligtvis inte exakt så i varje ögonblick men allmänt och över tiden gäller tvånget om vinstmaximering. Att företag till sin natur – om det tillhör den överlevande arten av företag – är vinstmaximerande innebär att varje enskild medarbetare spelar med i det spelet oavsett vederbörandes individuella drivkrafter. Den som städar toaletterna på företaget deltar i vinstmaximeringen även om han bara tänker på att tjäna en lön så att det räcker till hyran och mat till barnen. Poängen är att det är skillnad på individens och apparatens drivkrafter men att individen måste, medvetet eller inte, engagera sig i apparatens drivkrafter om det ska gå bra för individen.

Motsvarande gäller för anslagsfinansierade organisationer och därmed närmar vi oss objekten för denna betraktelse, nämligen våra makthavare. Vad är det som driver dem?

Som individer kan deras morötter vara ekonomiska och statusorienterade. Just i Sverige är möjligheterna för politiska makthavare och tjänstemän att bli rika på jobbet rätt begränsade (vilket inte gäller i alla länder eftersom politiker på en del ställen kan tjäna ohyggligt mycket pengar på korruption). I Sverige är dessa personer i stället statusmaximerande. Så har det för övrigt alltid varit. Skillnaden är att de förr fick häradshövdingevärjor och kraschaner och flotta titlar medan de nu samlar godhetspoäng genom att utveckla och artikulera politiskt korrekta tankar att pråla med, exempelvis genom att salvelsefullt uppmana svenska folket att ”öppna sina hjärtan” och förklara sitt herradöme för en ”humanitär stormakt”. Om man ska jämföra med forna tider är vår tids härskare mer lika prästerskapet än adeln. Vi lever i ett slags sekulär teokrati.

Om man fattat detta har man, tror jag, nyckeln till förståelsen av dagens svenska samhälle. Gamla tiders präster och munkar kunde avlägga fattigdomslöftet – ett av de tre munklöftena som i övrigt handlade om blind lydnad och kyskhet – samtidigt som de värnade om att deras apparat kyrkan skulle ha mycket pengar. Att de skulle glömma bort kyrkans ekonomi var otänkbart.

Liksom toalettstädaren på det privata företaget deltar i företagets vinstmaximering medverkar våra makthavare i den omsättningsmaximering som deras apparater måste ägna sig åt för att hålla makthavarna vid liv och på gott humör samtidigt som makthavarnas personliga drivkraft kan vara att excellera i politiskt korrekt tänkande.

Det finns alltså ingen motsägelse mellan observationen att makthavarna må vara godhetsmaximerande och iakttagelsen att deras apparater är omsättningsmaximerande. Precis hur de två maximeringarna – individernas respektive apparaternas – påverkar varandra vet jag inte säkert, men jag kan peka på två mekanismer.

För det första kommer individerna, hur besatta de än är av sitt fariseiska sinnelag, aldrig att glömma sina apparaters ekonomiska behov. Det existerar till exempel inte att de anställda på en myndighet som inte längre fyller något behov skulle förorda myndighetens nedläggning.

För det andra styr apparaternas intressen individernas tänkande minst lika mycket som individernas idéer ger upphov till apparaterna. Att nya välfärdsprojekt med tillhörande myndigheter uppstår för att det finns PK-ister som tycker så är uppenbart. Men även motsatsen är sann. Apparaternas intressen formar tänkandet hos de personer som bemannar apparaterna.

Låtsas att du sparkade alla som jobbar på Migrationsverket och i stället anställde medlemmarna i nordiska motståndsrörelsen. Jag tror att nazisterna efter en tids vånda och förvirring skulle konvertera till PK-ismen eftersom den ideologin är så mycket mer kompatibel med deras nya livssituation än det hitleristiska tankegodset.