I SvD den femtonde juli skriver företagaren Kirsten Åkerman om sina erfarenheter som utbytesstudent år 1982 i den amerikanska södern. Hon mötte, redan vid den första middagen med den familj i vars hem hon skall bo, en uttalad främlingsfientlighet och samma fientlighet möter hon tydligen hos i stort sett alla människor hon kommer i kontakt med. Hon möter också en uttalad rasism, eftersom de invandrargrupper man avskyr inte är vita och hennes värdfamilj och andra i grannskapet förklarar deras frånstötande egenskaper just med att de inte är vita, som de.

Nu beskriver hon sin inställning då som ett utslag av den passionerade naivitet hon bibringats genom en priviligierad uppväxt i ett priviligierat land. Hon kan inte omvända sin värdfamilj och den kan inte omvända henne, när de förgäves predikar den vita rasen överlägsenhet. Till slut ger dottern i familjen upp och låter en manlig bekant ge Kirsten en snyting.

Denna inledande skildring är gjord med gott humör och klädsam självironi. Och nu, tänker jag som läsare, nu kommer hon att försöka förklara deras inställning – kanske till och med försöka förstå den. Men det gör hon inte.

Hon börjar istället predika. Det exkluderande förhållningssätt hon stötte på som ung i Florida plågar alltmer vår tillvaro också i dagens Sverige, senast manifesterad under Almedalsveckan, menar hon. Hon anser att ”Den springande punkten är att man tror att världen blir bättre om vissa hålls utanför den, om vissa aldrig skulle ha fått komma in. Tesen är urdåligt underbyggd och har aldrig givit mänskligheten några framgångar men fortsätter att förfölja oss från land till land, från generation till generation.”

Denna trosvisshet är hon förvisso inte ensam om – och hon får gärna behålla den. Men varför måste den hindra henne från att förstå? Varför kunde hon inte åtminstone delge oss en del av de erfarenheter hon fick sig till livs, och de berättelser hon hörde? Fanns det inte ens några av hennes sagesmän, som hade egna erfarenheter, värda att lyssna på? Var också deras erfarenheter bara propaganda?

Den tes som hon beskriver i citatet ovan kallar hon ”befängd och tusenfalt motbevisad”- Varför då inte ge oss åtminstone något motbevis? Hon anser förstås att det är onödigt. Kloka människor, som hon, förstår förstås att tesen är tusenfalt (!) motbevisad. Det behövs ingen repetition. De kloka vet redan och de som inte vet är inte kloka…

I stället skriver hon: ”vi får inte glömma att ägna kraft åt att berätta hur ett inkluderande ’vi’ ser ut och fungerar när mänskligheten är sitt bästa jag. Det är ett rejält jobb och bara att hugga in där dina resurser gör mest nytta, in med idéer, metoder, tankar och praktiska insatser, handfasta och genomförbara”.

Men vad är då detta? Kunde vi inte få veta vad som konkret döljer sig bakom denna formel? Eller vet redan alla kloka vad det är?

Varför går då integrationen så dåligt? Varför all denna arbetslöshet, allt detta bidragsberoende, allt våld och all hopplöshet ute i gettona?

Varför har inte alla goda, alla de som tillhör ”ett inkluderande ´vi´” gjort något. Vad hindrar dem? Deras självgodhet kanske?