Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min personliga uppfattning är att vänster-högerskalan fungerar alldeles utmärkt för att på ett enkelt och lättfattligt sätt ge tydliga benämningar på politiska åsiktspaket. Den bygger nu som ursprungligen på olika fraktioners sympatier och antipatier för varandra snarare än på idéinnehåll eller politisk motivation. Det största problemet med en sådan skala är att den som skriker högst och har de starkaste antipatierna får utforma skalan efter eget behag, vilket vi sett när vissa socialistiska läror av vänsterextremister placerats i något de kallar extremhögern. Vänster-högerskalan är däremot inte användbar för att hjälpa oss att analysera politiska uppfattningars intellektuella innehåll, deras psykologiska och sociologiska motiv eller deras inbördes sammanhang. Den kan bara ge oss etiketter, men det kan den göra på ett robust sätt också i en miljö av hårda åsiktsmotsättningar. Antagligen ligger en förvillelse angående dessa vänster-högerskalans begränsningar bakom påståendena om dess oanvändbarhet.

Jag avser här i tre artiklar att göra ett försök att analysera vår tids, kanske alla tiders, tre huvudsakliga politiska tänkesätt längs en helt annan dimension. Inte för att ersätta vänster-högerskalan, utan som komplettering och vägledning.

Den indelning jag vill presentera tar sin utgångspunkt i människans successiva biologiska utveckling från högre primat till självmedveten varelse, en utveckling som varje människa själv måste återupprepa under sin uppväxt och mognad. Detta är inte rätt plats för en längre utläggning om medvetandets psykologi. Jag hänvisar till utförligare behandlingar av ämnet som Michael S. A. Grazianos arbete med sin uppmärksamhetsschemateori eller Jordan B. Petersons Maps of Meaning, vars kapitel 4.3., The Rise of Self-Reference, and the Permanent Contamination of Anomaly with Death, har inspirerat min analys och varur citaten nedan har hämtats (i min översättning). En snabb orientering är emellertid oundgänglig. Här följer alltså en mycket skissartad modell av självmedvetandet. I en andra artikel i serien beskriver jag hur politiska uppfattningar kan klassificeras efter associerad grad av politiskt självmedvetande och i en tredje drar jag vissa slutsatser om politiska läror och motsättningar.

Rationalitet är förmågan att se in i framtiden och förutse ett utfall. Vi ser in i framtiden genom att använda mentala modeller av sinnevärlden. Vissa av dessa modeller beskriver vårt eget och andras medvetande, varur vi drar slutsatser om beteende. Genom självreflektion inser det rationella djuret snart att framtiden innehåller en oändlig mängd okända faktorer. Detta gör den å ena sidan skrämmande: ett lejon kan dyka upp, en sjukdom drabba, ens fru överge en, å andra sidan belönande: lejonet kan besegras, sjukdomen botas och en vacker flicka förföras. Insikten att man kan skåda framtiden redan innan denna infinner sig gör det omöjligt att låta bli, vilket kan vara en förklaring till att vår hjärna sedan den väl hade nått en viss nivå utvecklande sig så snabbt:

Det mest “medvetna” djuret är det mest motiverade djuret. Det mest motiverade djuret lever i ängslan inför den ständigt närvarande möjligheten av det största möjliga hotet (nämligen av dess egen hädangång) och i evig åstundan till befrielse från detta hot – hoppandes, övervägandes möjligheten att det farliga okända skall erbjuda ”förlösande” information. Det är insikten om den dödliga faran och de gränslösa möjligheter som ligger dolda överallt som har drivit människans medvetande upp långt utöver hennes närmaste släktingars i en process som har sträckt sig över århundraden.

Detta högre medvetande kan vi kalla självmedvetande. Det innebär en ständig dödsångest:

De hjärnkretsar som “designats” för att utforska avvikelser och sedan upphöra, när utforskningen väl har lett till de önskade följderna, fortsätter i stället oavbrutet – eftersom de aldrig kan uppnå sitt flyende mål. […] Och så är vi evigt oroliga, olyckliga, missnöjda, livrädda, hoppfulla – och vakna.

Det förefaller rimligt att, när man avser att studera olika politiska uppfattningar, göra detta med utgångspunkt i människans starkaste motiv och drivkrafter, nämligen i hennes rädsla. Den starkaste rädslan av alla är rädslan att dö. Dödsångesten och hur man umgås med den är därför den faktor som den här föreslagna politiska indelning baseras på.

Politik består förstås av mer än detta. Vår kultur, vår civilisation, består av tekniker, metoder och beskrivningar av delar av det okända som redan har utforskats och så att säga ryckts ur dödsångestens famn och blivit välkända och ofarliga. Här finns möjligheter att begå misstag och ha olika uppfattningar, men det är inte inom det vi kan kalla sakpolitiken som de djupa och definierande politiska motsättningarna visar sig. Sakpolitiken är i stället samlande, i den mån den tillåts att dominera den politiska agendan, något som till exempel visas av tendensen till bildningen av samlingsregeringar och breda koalitioner för att bemöta hot och fara. Ett försök att basera en politisk indelning på sakpolitiska uppfattningar, se inledningen, är enligt min övertygelse i sig mest ett tecken på att den starkare motivationen, dödsångesten, socialt och ömsesidigt förträngs. Låt oss alltså överge denna förfelade ambition och i stället öppna våra hjärtan för en ärlig och meningsfull politisk analys!

Jag har länge haft den enkla och rättframma uppfattningen att politik per definition består av samhälleligt eller kulturellt sanktionerat våld, ett våld som därmed underförstått antas ha designats för att uppnå det högre syftet att möjliggöra samhällets fortlevnad. Men jag har på senare tid tvingats inse att psykologiska mekanismer snarare än statsmannamässiga övervägningar bestämmer vilket våld människor är beredda att utöva, även indirekt genom politiken. Den klassificering av politiska grundinställningar som jag i nästa artikel presenterar återspeglar denna djupare insikt om den demokratiska politikens väsen.

Fredrik Östman är en lång stilig ohandikappad välmående högintelligent välanpassad högutbildad konservativ vit medelålders heterosexuell gift protestantisk man och familjefar (missade jag något attribut som vänstern hatar?) och stolt för det.