Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Malmö har nyligen vägrat följa svensk lag, nämligen den i den så kallade begränsningslagen (2016:752) per den första juli i år inskjutna paragrafen 16 f. Det är sensationellt och enligt min mening upplyftande och hoppingivande.
Låt mig presentera min tolkning. Jag tror att jag har fattat rätt och ber om ursäkt ifall jag missat något.

En god princip vid konstruktionen av en stat är att statens olika funktioner ska kunna balansera varandra exempelvis enligt Montesquieus maktfördelningsteori som går ut på att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten ska vara oberoende av varandra och därmed förhindra maktmissbruk. I USA kallas systemet ”checks and balances” och har där fungerat bra i nästan ett kvarts årtusende. Min känsla är att Sverige är det land i västvärlden som har vinnlagt sig minst att bygga in balanserande krafter i sitt statsskick. Regeringen har närmast diktatoriska befogenheter. Riksdagen är lydig och den dömande makten osjälvständig. Till exempel har vi inte ens en oberoende författningsdomstol som kan bedöma nya lagars förenlighet med grundlagen. Vad vi har är Lagrådet som får nya lagar på remiss från regeringen och som ofta, utan följdverkningar, blir överkört.

Den här gången har Lagrådet blivit överkört i normal ordning, men den här gången har det fått konsekvenser. Migrationsdomstolen i Malmö har vägrat följa paragraf 16 f som Lagrådet tog avstånd från. Migrationsdomstolen i Malmö har gjort något av en revolution. Den har valt att följa Lagrådets uppfattning i stället för regeringens och den lydiga riksdagens.

Bakgrunden är de omkring 9 000 ensamkommande afghanska före detta barnen som saknar asylskäl och därför av det svenska rättsväsendet dömts till utvisning. De har dömts enligt svensk rättsordnings principer och således färdigbehandlats i avvaktan på utvisning.

Här kommer en mycket märklig fråga som ligger utanför min juridiska redogörelse, men som ändå måste nämnas. Frågan är varför politikerna inte bara lät utvisningarna ske. Regeringen med stöd av centerpartiet drev igenom paragraf 16 f. Den vanligaste förklaringen är att politikerna hade fått ett nytt anfall av godhetsfnatt på skattebetalarnas bekostnad. För mig är detta svårt att förstå. Jag skulle vara mer benägen att tro att politikerna är rädda för de troligen blodiga kravaller som skulle uppstå om man försökte utvisa 9 000 ibland våldsbenägna och oftast beslutsamma unga män. Men detta är vid sidan av ämnet.

I den aktuella paragrafen står, i kortfattad form, att de som kom till Sverige som barn och nu blivit vuxna och har blivit nekade uppehållstillstånd ändå ska få uppehållstillstånd om de studerar eller har för avsikt att studera under förutsättning att handläggningen av deras ärende tagit mer än 15 månader.

Det där med 15 månader är konstigt. Det är ett helt nytt asylskäl. Om du inte har några asylskäl enligt lag så kan du få asyl i alla fall om Migrationsverket hållit på längre än 15 månader med ditt ärende. Det är som om asylsökande hade rättmätiga krav på snabb service och handläggning från Migrationsverkets sida och att Sverige vore tvunget att gottgöra de ensamkommande barnen för myndighetens eventuella sölande. (Fast jag tror skammen över verkets senfärdighet bara är ett socialt acceptabelt sätt för politiker att säga ”alla ska få stanna vad det än står i lagarna för att vi är så goda” eller ”vi är jätteskraja för blodiga slagsmål mellan polis och nätverket #vistårinteut”.)

Lagförslag som regeringen vill presentera för riksdagen går först på remiss till organisationer och andra instanser som berörs av lagförslaget. I det här fallet skickades lagförslaget på remiss den 30 januari 2018. Regeringen hade eld i baken (och ville kanske undvika att eventuellt blodiga utvisningar skulle sätta igång före valet). Remisstiden var tre veckor, vilket är osedvanligt kort. Flera av remissinstanserna avstyrkte förslaget. Den 28 mars avstyrkte Lagrådet. Sedan gick ärendet några vändor, Lagrådet avstyrkte igen efter att regeringen ändrat något, och därefter beslöt riksdagen den 7 juni att anta lagförslaget.

Nu kommer den detalj som för mig är den kanske mest anmärkningsvärda i hela affären. I svensk asylpraxis ingår att den sökande ska kunna stärka sin identitet. Åtminstone ska den sökande kunna göra sin identitet ”sannolik”. Undantag görs exempelvis för barn till personer som redan har uppehållstillstånd i Sverige. ”Den som inte har ett godkänt pass kan i undantagsfall få uppehållstillstånd genom att styrka det biologiska släktskapet med personen i Sverige”, skriver Migrationsverket på sin hemsida.

De 9 000 utvisningsdömda före detta barnen saknar giltiga dokument. ”0 procent hade giltiga ID-handlingar när de sökte asyl”, skriver Expressen. Där fick politikerna något att bita i ty om kravet på ID-handlingar skulle gälla enligt den normala svenska ordningen så fick ju amnestin ingen verkan. De 9 000 skulle ha utvisats i alla fall.

Därför stoppades följande formulering in i paragraf 16 f som tredje stycket:

Uppehållstillstånd får beviljas även om utlänningens identitet är oklar och han eller hon inte kan göra sin uppgivna identitet sannolik.

Detta är, vad jag kan begripa, ett fundamentalt brott mot svensk asylpraxis. Men av vad jag kunnat läsa mig till ingick detta stycke inte i den reguljära remissrundan. Kanske upptäckte regeringen misstaget alltför sent och gav denna del av paragrafen en kortare och mindre remissomgång. Riksdagens finansutskott, som beredde ärendet inför riksdagens omröstning skriver så här (citerat från Migrationsdomstolens dom):

Utskottet konstaterar att Lagrådet riktat kritik mot regeringens beredning av förslagen, t.ex. mot att bestämmelsen om beviljande av uppehållstillstånd även om utlänningens identitet är oklar och han eller hon inte kan göra sin uppgivna identitet sannolik inte fanns med i det av regeringen remitterade utkastet till lagrådsremiss, och därmed inte har varit föremål för sedvanligt remissförande.

Bestämmelsen att identiteten inte spelade någon roll fanns alltså inte med i regeringens remiss till Lagrådet (från början, antar jag, för sedermera blev ju Lagrådet varse). Sedvanligt remissförfarande har alltså inte följts.

Men riksdagen är som sagt lydig och så även dess finansutskott. Utskottet vill inte kritisera regeringen trots att regeringen struntar i Lagrådet och ett stort antal remissinstanser och gör en speciallagstiftning för de 9 000 som bryter mot de viktigaste reglerna i migrationspolitiken. Finansutskottet har nämligen hört att socialförsäkringsutskottet träffade Migrationsverkets generaldirektör den 17 maj och denne då svarade på frågor, kanske även frågor om upphävandet av ID-kraven. Det ska väl räcka?

Efter de kompletterande upplysningar som utskottet inhämtat under sin beredning av förslagen får dock beredningskravet enligt regeringsformen anses vara tillgodosett. Utskottet noterar också att det av socialförsäkringsutskottets yttrande framgår att Migrationsverkets generaldirektör lämnade upplysningar och svarade på frågor med anledning av propositionen vid socialförsäkringsutskottets sammanträde den 17 maj 2018.

De 9 000 ska nu, var och en för sig antar jag, i domstol kräva att vederbörandes utvisningsbeslut upphävs och ersätts av ett uppehållstillstånd enligt den nya paragrafen 16 f. En av de första kandidaterna kallas A i Migrationsdomstolens dom. Så här avslutas domen i fallet A:

Sammantaget finner migrationsdomstolen att de brister som förevarit i beredningen av det slutliga lagförslaget såvitt avser identitetsfrågan är sådana att stadgad ordning får anses ha åsidosatts i ett väsentligt hänseende vid lagens tillkomst… Konsekvensen av denna bedömning är att bestämmelsen i 16 f § tredje stycket begränsningslagen inte får tillämpas. För tillstånd med stöd av denna reglering gäller då istället det normala beviskravet, dvs. identiteten ska vara klarlagd. Eftersom A inte klarlagt sin identitet, kan han därmed inte beviljas uppehållstillstånd på denna grund.

Tack, Migrationsdomstolen i Malmö. Du har avslöjat och modigt ingripit mot ett rejält stycke maktmissbruk från regeringens och centerpartiets sida. Jag önskar det fanns fler myndigheter som du.

PS Den 24 juni hävdade nätverket #vistårinteut att polisen två dagar senare, alltså fyra dagar innan paragraf 16 f skulle börja gälla, avsåg att deportera 40 personer ur den aktuella gruppen. Nyheten illustrerades av en tecknad bild av en polis som slår två hukande barn med batong. Huruvida den påstådda utvisningen faktiskt inträffade vet jag inte. Men att det finns starka och troligen statsfinansierade aktivister, en del sannolikt mycket militanta, som skulle motsätta sig avvisningar är uppenbart.