Jag minns en paroll från sjuttiotalets kvinnokamp (som det kallades då): ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel!”. Det var ju för en ung man en ganska nedslående och till och med kastrerande appell, men på Socialhögskolan och inom vänsterrörelsen, där jag insöp en hel del av dåtidens livsluft, var de unga kvinnornas tillförsikt stor. ”Mansrollen”, nu ett föråldrat begrepp, skulle förändras eller krossas, beroende på hur militant agget var mot ”manssamhället”, dåtidens modeord för ”patriarkatet”.

Det var den socialistiska feminismens aktivistiska årtionde med kvinnobulletiner, festivaler, teater, sång och musik: ”Jösses flickor” och ”Vi kan, vi vill, vi törs!”.  Att vara kvinna och arbetarklass var lika med att vara dubbelt förtryckt, och kvinnokroppens frigörelse från objektifiering bekämpades genom brända behåar. DN:s debattsidor frekventerades flitigt av den marxistiska litteraturkritikern Maria Bergom Larsson, vars budskap gick ut på att alla män måste in på helrenovering för att göras om från grunden. Senare under detta årtionde kom en föraning av HBTQ-feminism när en grupp kvinnor från RFSL startade ”Lesbisk front”.

Nog med tillbakablickande. Den marxistisk-kommunistiska, visionen krossades av sin egen brutalitet. Många hävdar att den ändå har överlevt och muterat till dagens kulturmarxism, men det är en annan historia. Klart är i alla fall att feminismen under 50 år marscherat genom institutionerna och gårdagens aktivism blivit statsbärande. Men jag kan inte tycka annat än att den moderna feminismen är en draksådd. Dess skapande av polarisering och fientlighet mellan könen har en lång tradition i vårt land. Redan i slutet av sextiotalet lades fokus på att diskvalificera det manliga, och idag ser vi de förödande konsekvenserna av feminismens skadeverkningar vad gäller vår tids ödesfråga: massinvandringen.

Feministerna har länge varit upptagna av kampen att ta marknadsandelar av männen i samhället, men glömt bort att kvinnor (inte alla, men som kollektiv) tänker annorlunda än män och därmed ofta gör andra livsval. Hundratusentals år på stäppen som jägare/samlare har lett till att vi utvecklats olika. Mäns hjärnor har formats till ett mer logiskt tänkande: att bygga samhällen, alltifrån flocken/klanen/stammen till nationen. Kvinnors tänkande har däremot primärt inriktats på nära relationer som den egna hushållsgruppen/familjen. Det som har skett under de senaste sekunderna av mänsklig existens är att vi har narrats in i en gemensam värdegrund av feminisering, där vi ska tro att vi kan bygga ett fungerande samhälle på samma sätt som man visar omsorg om sina närmaste.

I Sverige är det sedan länge ”tanke ut – känsla in” som gäller, och denna kvinnliga känslostyrning har spillt över på männen. Undersökningar visar att kvinnor vill ha en mer generös flyktingpolitik än män. Kvinnor har röstat på miljöpartiet och Fi som vill ha öppna gränser, kvinnor står med banderoller ”Refugees Welcome” och skapar nätverk som #vistårinteut, ”Låt dem stanna” etc. Idag har vi fått ”världens första feministiska regering”, men ett svagt statligt våldsmonopol med bristande gränskontroller och en raserad försvarsmakt. Vi har en kvinnligt terapeutisk stat där vår dialogpolis grillar korv med våldsverkare som kommer från världens mest patriarkala strukturer. Ambulanspersonal ger sig inte gärna utan eskort in i ett växande antal utanförskapsområden etc.

I den feministiska tankefiguren är manligt våld en dödssynd, även när det gäller skydd av våra yttre och inre gränser. Sådant som tidigare betraktades som hedervärt för familjen och nationens överlevnad ses som patriarkala kvarlevor som ska bort. Sverige har under många år sammantaget legat i topp vad gäller asyl- och anhöriginvandring per capita i västvärlden enligt UNHCR och Eurostat. Istället för att uppmuntra familjebildning och barnafödande tar vi in rekordmånga ”ensamkommande flyktingbarn”, det vill säga unga män från världens sämst fungerande och våldsammaste länder. Detta har lett till att vi har en större obalans i populationen mellan könen i åldersspannet 15-19 år än vad Kina har, vilket är djupt oroande för kvinnofriden.

Men det bekymrar föga dagens svenska feminister/kulturradikaler, som på hemmaplan visat en obegriplig flathet gentemot patriarkala livsmönster från tredje världen. I det offentliga rummet, i forskning och politik är det fortfarande mycket svårt att ifrågasätta statsfeminismens skadeverkningar. Udden riktas istället per automatik mot den vite västerländske mannen som strukturell förtryckare (här agerar inte staten särskilt terapeutiskt). Men jag tycker att många svenska män visar prov på ett näst intill självkastrerande beteende. Kanske beror detta på att vi egentligen är det svagare könet och därför angelägna om att vara kvinnan till lags?

Vi är helt mer enkelt mer rädda för att bli övergivna än vad kvinnorna är, eftersom vi klarar ensamheten sämre. En klar majoritet av alla skilsmässor/separationer sker på kvinnors initiativ, män begår i högre utsträckning självmord. Vi har, generellt sett, ett mer torftigt emotionellt språk och sämre förutsättningar och färdigheter att spegla svåra erfarenheter i varandra, vilket kvinnor på ett tidigt stadium i livet utvecklar.

Detta underläge leder, föreställer jag mig, till att män mer eller mindre omedvetet hindrar sig själva från att i allmänhet klandra kvinnligt emotionellt tänkande och i synnerhet en feminism som uppifrån och ned genomsyrar hela samhället. Sådant kan ju leda till att kvinnorna undandrar dem sin uppskattning och kärlek. I så fall kan vi tala om ett individuellt självskadebeteende som spridit sig till samhällsnivå.