Jag är snart 80 år. Jag har fyra barn, åtta barnbarn, två exfruar och en nu tjänstgörande. I maj firade vår studentklass att det var 60 år sedan vi tog studentexamen i Nyköping. Nio av de 32 klasskamraterna hade dött.

När vi, ett femtontal, träffades, verkade ändå de flesta ganska alerta – men de som inte kom kanske var mindre pigga?

Själv har jag en del krämpor, men jag bekämpar dem effektivt. De första kom redan när jag var i trettioårsåldern: axlarna började hoppa ur led. Det höll de på med i ett tiotal år, till dess att en klok läkare skickade mig till en sjukgymnast. ”Du måste börja styrketräna!”, sa hon. Det gjorde jag. Sedan dess har de suttit på plats. För bara några år sedan började knäna krångla. Nytt träningsprogram och de besvärar inte mer. Det senaste är att blodtrycket blivit för högt. Det trycker jag ned genom att dricka te av hibiskus! Det funkar.

Jag badar året om och dyker alltid – utom när det är is. Då tar jag fram motorsågen och gör en vak – dock för liten att dyka i. Jag springer fortfarande eller kanske man hellre skall säga att jag stultar. Det kallas visst för att jogga.

Jag dansar Tango och Lindy hop och läser språk – främst numera latin. (Rådet om hibiskuste fick jag av min latinlärare). Ursäkta allt detta skryt, men det ger en nödvändig bakgrund till det som nu följer. (Märk väl: Jag har aldrig haft det så bra, mått så bra som nu…)

Jag tänker ofta på döden. Det sker utan obehag. Det är ett slags övning. Jag lyssnar inåt för att göra mig bekant med den.

Kanske gör andra likadant. Men det finns nästan ingen diskussion om ämnet, varken privat eller offentligt. Häromdagen skrev dock Maria Ludvigsson i SvD en sympatisk text om ämnet. Hon tror att tystnaden beror på att tanken på döden skrämmer så mycket, och att rädslan delvis beror på dåliga erfarenheter från de anhörigas vård under deras sista dagar.

Så kan det nog vara. Och i den bästa av världar skulle vården kunna bli bättre, men vi lever i en annan värld med, så vitt jag förstår, ständigt stigande svårigheter att betala, organisera och rekrytera till den nödvändiga vården. Och även om vården vore idealisk är detta inte ett tillräckligt argument för att förneka människor rätten till dödshjälp – vilken hjälp hon pläderar mot.

”Men det /beroendet och erfarenheten av vården/ tyder också på en rätt diffus idé om livets värdighet. Som om vi glömt, eller aldrig lärt, att en människa inte är vad hon gör, utan har hela sitt värde bara genom att finnas. När vi förhåller oss till människor som mist både tal, minne och kommunikativ förmåga tycks vi bedöma dem annorlunda”, skriver hon också.

Visst, det hon skriver är sant och viktigt. Men det är inte det frågan gäller!

Frågan om dödshjälp och önskan om denna är just den enskilde berördes fråga. Denne vet bäst vad som gäller och varför dödshjälp kan vara önskad.

Det kan finnas många motiv. Jag skall begränsa mig till mina. Jag vill, när jag kanske har använt 95–98 procent av den tid som är mig tilldelad, kunna avsluta livet på ett värdigt sätt – även om inte någon akut smärta eller något annat plågar mig. Och jag vill göra det när jag fortfarande är själsligt och kroppsligt förmögen.

Jag kan tänka mig att det sker när jag med familjemedlemmarna – de som så vill – sitter tillsammans runt ett middagsbord. Måltiden avslutas på ett mjukt sätt när jag plötsligt inte längre svarar på tilltal utan sjunker ihop. Ett sådant slut vore fullt möjligt att anordna, men det får man inte. De andra skulle väl dömas för medhjälp till mord, antar jag.

För så är det. I detta land anser sig politikerna väl kunna överlåta till kvinnorna att avsluta en graviditet, det vill säga släcka ett liv som någon vecka senare skulle kunna leva vidare även utanför livmodern, men inte tillåta en fullt själsförmögen människa att besluta om sitt eget liv.

”Men en kapabel människa kan väl fixa det där själv, utan hjälp”, invänder kanske någon. Jo, så är det, men just själva förbudet om hjälp är ett annat uttryck för den sed som länge förvägrade självspillingar plats på kyrkogården: ”Du får inte längre vara en av oss, du har mält dig ur gemenskapen”, säger samhället, det vill säga politikerna. Förbudet förhindrar också sådan minimal hjälp som annars ofta skulle räcka, till exempel inköp av ett effektivt gift.

Den där måltiden jag skriver om, den skulle vara högtidlig och lite sorglig – men också varm och kanske innehålla skämt, inbillar jag mig. (Tänk på alla skildringar av Jesu sista måltid – han hade ju på sitt sätt valt döden. Han satt där omgiven av sina lärjungar, utan fruktan – tror jag)

Men den får förbli en dröm.

Det jag uttryckt här är kanske ett exempel på vad undersökningar avslöjat: De som vill ha möjlighet att begära dödshjälp är självständiga, beslutskapabla personer. Men det visar sig att av dem som beviljats sådan hjälp, använder sig många inte av hjälpen. Deras egentliga önskan är alltså att få besluta själva så länge som möjligt, och ha en självvald, förtidig död som ett alternativ.

Nu har jag inte skrivit om andra fall, till exempel om dementa som inte kan fatta beslut själva, eller om de fall då den gamle är utsatt för påverkan. Rätten kan alltså inte vara ovillkorlig. Något slags granskning måste ske – men den skall som huvudregel utgå från att människan själv skall bestämma.

Men i detta land får inte människan bestämma själv. Huvudregeln är att det kan hon inte. Hon måste få hjälp av de välförståndiga politikerna. Av vem dessa får hjälp framgår inte.