Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Jag tror nämligen att den sortens politik bygger på ett felaktigt tänkande, just det tänkande som gradvis förött den svenska skolan. (Jodå, visst blir det sämre med migrationen, men grundproblemet är inte migrationen.)

Att skolan fungerade bra för ett halvsekel sedan berodde på att det fanns en självsäker lärarkår som åtnjöt respekt både från eleverna och deras föräldrar och som skötte sitt värv relativt självständigt med viss tillsyn från statliga inspektörer som då och då kom på besök. Den ordningen har sedermera raserats genom att makt flyttats uppåt inom de pedagogiska hierarkierna tills lärarna har förlorat sin handlingsfrihet, kåranda, känsla av att tillhöra ett kall och därmed även sin auktoritet. Lärarna har blivit sämre – för att inte reta någon i onödan kanske jag i stället ska säga att de fått sämre möjligheter att göra sitt jobb – och dessutom sjunkit i löneligan.

Det här är ett fundamentalt problem som inte kan lösas med mer av samma slags åtgärder, typ reviderade läroplaner. Problemet kan över huvud taget inte lösas med hjälp av diktat från myndigheter och departement. Det finns nog bara en lösning och det är att lärarna rycker upp sig och genom heroiska ansträngningar räddar skolan. Hur ska det då gå till? Jag tror att utbildningsministern ska göra tre saker och sedan kan han lugnt rulla tummarna under resten av sin mandatperiod.

För det första ska han ta bort all uppifrånstyrning av skolan. Lärarkåren får, tillsammans med rektor, göra som de vill. De ska inte kunna skylla på dumma regler om saker och ting inte fungerar. Skolan får som idag ersättning per inskriven elev, så kallad skolpeng.

För det andra ska staten inrätta ett system för kunskapsprövning som är lika för alla elever och som till skillnad från dagens betygssystem inte kan manipuleras av den enskilda skolan. Jag vet inte om proven ska göras efter varje årskurs eller om det räcker med slutprov i grundskolan och gymnasiet. (Moderaterna har faktiskt föreslagit något slags återinförande av en gammaldags studentexamen vilket är ett steg åt rätt håll. Äras den som äras bör.)

För det tredje ska staten på en skolsajt i tydliga tabeller offentliggöra resultatet av kunskapsproven per skola. På det viset blir alla skolor öppet utvärderade så att elever och föräldrar får korrekt information om vad varje enskild skola duger till när de ska utnyttja sin rätt att välja läroanstalt.

Poängen med en sådan ordning – bortsett från att staten kan sparka en massa skolbyråkrater som hittills bara stökat till det för skolorna – är att varje enskild skola får starka incitament att förbättra sig.

Skulle det inte bli kaos? Jo, det skulle nog bli lite stökigt här och där under en övergångsperiod, i varje fall i vissa skolor, tills lärarkåren fattar galoppen och av egen kraft återvinner sin gamla auktoritet och status.

Det som skiljer mitt system från dagens etablerade skolsystem är människosynen. Den etablerade synen är att människor, i det här fallet lärare, blir bättre om de styrs hårdare och får mindre att säga till om. Min människosyn är att de blir bättre om de ges mer frihet men får resultatet av sina ansträngningar omsorgsfullt utvärderat.