I sin fejkat kolonialistiska Long Bar – i den antikverat fejkat tropikexotiska miljön i det nybyggda Raffle’s Hotel i det antiseptiska Singapore – blandar bartendern den fejkat romantiska drinken Singapore Sling:

30 milliliter gin, 15 ml körsbärslikör, 7,5 ml Cointreau, 7,5 ml DOM Benedictine, 120 ml ananasjuice, 15 ml nypressad lime, 10 ml grenadin, samt ett stänk Angostura Bitter.

Skakas väl, ingen is, garneras med ett körsbär och en ananasskiva, serveras i ett Hurricaneglas.
Ja, rätt uppfattat: tillgjort. (Dock: den smakar bättre än den låter och har traditioner sedan förra sekelskiftet).

Motsatsen – icke tillgjort, ingen fejk – gäller veckans evenemang i Singapore: mötet mellan Donald Trump och King Jong-un på Hotel Capella, beläget på den gamla piratön Sentosa till vilken en bro leder från stadsstatens centrum.

Det kan inte kallas toppmöte: Trumps Amerika är världens mäktigaste land, militärt och ekonomiskt. Kims Nordkorea är en halvsvältande, helisolerad pygmé i jämförelse.

Men det är ett viktigt möte: Nordkorea har kärnvapen och hotade i höstas att använda dem på missiler som skulle nå Amerikas fastland.

Amerikas president svarade att han skulle kunna förgöra den nordkoreanska ledarfamiljen och dennas regim.

Båda menade allvar. Världen stod inför sin mest farliga situation sedan Kubakrisen 1962.

I morgon, tisdag, möts de. Den storvuxne, självförhävande, ofta lögnaktige amerikanske presidenten med det svulstiga, begränsade ordförrådet och med slips som täcker gylfen. Versus den mordiske, knubbige, kortvuxne nordkoreanske diktatorn med en frisyr som inte ens en brittisk fotbollsspelare visar upp sig i.

Dean Martin och Jerry Lewis gjorde i slutet på femtiotalet en serie slapstickfilmer. De kallade sig Jänken och Felande länken och mötet i Singapore känns som en deja vu. Det vore komiskt om det inte var så farligt.

Två självuppfyllda tuppar med väldiga egon.

Men stridstuppar?

Knappast.

Underskatta inte Kim – för att säkra familjediktaturen har han inför mötet ändrat sin image från en kärnvapenbesatt tokstolle till en balanserad, världsvan ledare. Vi ska komma ihåg att han som ung fick sin utbildning på en internationell skola i Bern, Schweiz.

Underskatta heller inte Trump. Mötet är viktigt. I åratal har amerikanske ledare försökt få till stånd samtal med det bisarra Nordkorea men misslyckats. Trump har lyckats.

Båda ledarna är medvetna om att det är mötet i sig självt som är budskapet – inte resultatet. Det är ett meet & greet.

För sådant fordras i första hand teater. Det blir mycket lägga-armarna-om-varandras-axlar. Inga sammandrabbningar. Slutkommunikén ska, om ingen urspårning ägt rum, spika fast, att Singaporemötet är det första i vad som är början på en serie möten. Ett möte kan äga rum i Washington och Trump är inte främmande för tanken att bjuda in Kim till Vita huset.

Situationen har nu uppstått, att Trump med lättnad och visst samförstånd har lättare att umgås med Kim, Rysslands tsar Putin och Kinas auktoritäre livstidspresident Xi än han har att umgås med Västeuropas folkvalda, anständiga ledare Macron, Merkel och May.

Dock, ingen kan ta från Trump den politiska triumfen att ha ordnat ett ”omöjligt” möte. De omedelbara resultaten blir små och det kommer inte att i år rendera honom Nobels fredspris.

Amerikas krav var ursprungligen, att Nordkorea skrotar alla sina kärnvapen. Det skulle bli the Deal of the Century. Det lär vänta. Kärnvapenarsenalen är Kims enda säkerhet för att hans familjedynasti ska fortsätta att leda landet. För att säkra sin personliga makt har Kim haft ihjäl en bror och sin farbror. Kim har just också rensat ut bland sina generaler.

Nordkorea krävde ursprungligen mildrade sanktioner samt att grannlandet Sydkorea skulle göra sig av det militära skydd – 30 000 soldater – Amerika ger det.

Det är nödvändigt att ha med i beräkningen, att medan Singaporemötet pågår, står tre andra makter lutade över förhandlingsbordet: Kina, som är Nordkoreas skyddsmakt och i praktiken den som bestämmer hur hårt sanktionerna ska bita. Sydkorea, som efter Koreakriget 1953 startade mera utblottat än Nordkorea men nu är en okorrupt demokrati med en levnadsstandard bland de högsta i världen (Sydkorea har högre BNP per capita än Sverige). Samt det pseudopacifistiska Japan, som är Amerikas främsta allierade i Ostasien.

Trumps för tillfället sidsteppade säkerhetsrådgivare John Bolton talade om en Libyenlösning: den dåvarande härskaren Khadaffi bytte i förhandlingar med Tony Blair sitt kärnvapenprogram mot lättade sanktioner. Slutresultat är för Kim en varningssignal: Libyen hamnade i inbördeskrig och Khadaffi mördades av en mobb.

Det är inte konstigt, att Singapores kreativa bartenders – med tanke på att Trump är helnykterist och Kim har ett gott öga till rödvin – nu funderar över:

Vilka är ingredienserna i en gångbar fredscocktail?