Den här texten är lite slingrig, jag ber om ursäkt för det, men jag tror inte att perspektivet är fel.

Det finns två påstått motsatta intressen som båda finner anledning att förutspå fascimens återkomst, å ena sidan exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen, som välkomnar händelsen, å den andra Dagens Nyheters kulturredaktion, som räds den. Den 17 maj framförde kulturredaktionens chef Björn Wiman sina åsikter med avstamp i Torgny Segerstedts idoga kamp mot nazismen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning före och under andra världskriget.

Då visar det sig att Wiman tillskriver den goda kraften – Segerstedt – samma politiska analys som den onda kraften som idag, enligt Wiman, representeras av dataanalysföretaget Cambridge Analytica. Så här säger Wiman om Segerstedt:

Med sin bakgrund som teolog var han inte rädd för att närma sig de stora bråddjupen. Inte heller för de stora orden. Han förstod att politiken inte bara handlar om sakfrågor och fakta, utan att den är kamp om människans inre liv. 

OK, inte bara fakta, utan människans inre liv. Nu Cambridge Analytica:

I den stora skandalen kring dataanalysföretaget Cambridge Analytica nyligen avslöjades en av bolagets högsta chefer när han rättframt talade om filosofin bakom företagets påverkansoperationer – en insikt i människans inre som teologen Segerstedt både skulle ha förstått och fasat för: ”Det duger inte att bedriva en valrörelse med fakta, eftersom allt handlar om känslor”, sade Cambridge Analytica-chefen. ”Människans två grundläggande drivkrafter är hopp och rädslor och många av rädslorna är outsagda eller till och med omedvetna”.

OK, det inre livet består av hopp och rädslor. Det går väl till nöds att acceptera som inledande hypotes och tycks stämma med Segerstedts analys. Så vad är det Wiman vill säga? Jo, följande:

I klartext: nu som då handlar det om att väcka människors rädslor.

En liten glidning där som man knappt märker. Cambridge Analytica talar om hopp och rädslor, Wiman glömmer bort hoppet av skäl som jag återkommer till. Men jag håller med om att det finns en tilltagande framtidsrädsla. Där är Wiman och jag – och troligen de flesta andra bedömare – eniga. Den stora, överväldigande frågan är som är orsaken till denna rädsla. Vad är det vi oroar oss för? Först när vi har ett hyggligt svar på den frågan kan vi börja göra något praktiskt för att komma till rätta med vår rädsla.

För Wiman beror människors rädsla på att de manipulerats av den auktoritära populismen – det är kanske folk som jag, vem vet? – i syfte att den auktoritära populismen ska kasta masken, framträda som en stark ledare kasta demokratin över ända:

Den auktoritära populismen – från Östeuropa till USA – försöker systematiskt att omforma vår syn på verkligheten, genom att skapa en känsla av kris och instabilitet som berättigar totalitärt styre och hyllandet av en stark ledare.

Rädslan är således ett hjärnspöke som skapats i människornas skallar av den egennyttiga auktoritära populismen.

Till skillnad från Wiman tror jag inte på att folk i allmänhet låter sig manipuleras på det sättet. Visst finns det alltid en liten grupp lättförförda dumskallar, men tanken att ett helt folk skulle kunna förmås att omvälva sitt samhälle för att någon har hittat på en idé är, som jag ser det, helt absurd. Det är ungefär som att anse att andra världskriget berodde på att Hitler skrivit Mein Kampf och att om man förbjuder boken så minskas riskerna för nynazism.

Men det hindrar inte att jag, som sagt, anser att det finns skäl för framtidsrädsla i ett land som Sverige. Låt mig ta ett oroande exempel. Det finns 9 000 afghanska ungdomar som helt i enlighet med svenska lagar och det svenska rättssystemet är dömda till utvisning från Sverige. Samtidigt finns en stark opinion inom det styrande politikerväldet som förespråkar att riksdagen stiftar en ny lag som ger de 9 000 amnesti och asyl.

Situationen inger åtminstone mig oro. Om de 9 000 får stanna i Sverige så visar politikerna att de inte ens tagit första steget mot ett återställande av respekt för lagarna och – i förlängningen – återupprättandet av den svenska statens våldsmonopol. Det kan hända att Nordiska Motståndsrörelsen har kommit fram till samma slutsats som jag i denna asylfråga fast av helt andra skäl, nämligen att de är rasister. De kanske vill skicka hem afghanerna för att de ogillar afghaner av princip, inte för att de gillar svensk lag och ordning.

Jag tycker det är falskt och populistiskt av opinionsbildaren Wiman att försöka trassla bort korten genom att inte erkänna de fullt rimliga skäl till framtidsrädsla som faktiskt existerar.

Varför glömde han förresten bort det där med hopp? Varför utgå ifrån att allt ledare kan och vill göra är att skapa rädsla? Själv skulle jag känna stort hopp om det kom ett antal förtroendeingivande personer med politiska ambitioner och på ett övertygande sätt visade mig hur de tänkte ge mig stoltheten över Sverige tillbaka. Men detta skulle förstås inte kunna ske utan att Wiman skulle gripas av skräck eftersom prio ett i återuppbyggnadsarbetet måste vara kampen mot den PK-ism som är förfallets orsak.