De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

De gamla egyptierna använde sitt överskott till att bygga pyramider och andra märkvärdiga byggnadsverk. Tyckte pyramidarbetarna att de hade en intressant syssla som lät dem förverkliga sig själva? Det har jag svårt att tro. Men de hade nog inte så mycket att säga till om. Besluten om hur överskottet skulle användas fattades av farao och den lilla klicken präster i hans omgivning.

I en demokratisk marknadsekonomi som den svenska gäller andra principer för det ekonomiska överskottets fördelning och användning. Hos oss har den enskilde mer att säga till om än i det antika egyptiska systemet. Den enskilde har hos oss därför kunnat tillgodogöra sig en hygglig del av ett överskott som stadigt vuxit i kanske tvåhundra år. Det ser vi om vi jämför en vanlig människas livsstil idag med hur det var för tvåhundra år sedan. Vattentoalett i bostaden, rinnande varmt och kallt vatten, disk- och tvättmaskin, elektriskt ljus och så vidare.

Men den största delen av det ekonomiska överskottet – nästan hälften av bruttonationalprodukten, således värdet av allt som produceras under ett år – har hos oss omhändertagits av staten. I själva verket har statens andel av överskottet vuxit betydligt snabbare än överskottet självt. För hundra år sedan tog staten bara tio procent av bruttonationalprodukten mot alltså närmare femtio procent idag. Det finns helt enkelt mycket mer grädde att skumma av idag än det gjorde tidigare.

Hur kommer det sig att medborgarna inte lyckats hålla i slantarna i dragkampen med staten? Tendensen är för övrigt densamma i alla demokratier även om de svenska medborgarna hör till dem som lyckats sämst i dragkampen; genomsnittet för OECD-länderna ligger på en tredjedel av BNP till staten i stället för nästan hälften som hos oss. Jag tror att det finns två förklaringar till att statsmakterna lyckas kapa åt sig en så stor del av överskottet.

Den första förklaringen är demokratin själv. De fattiga är alltid fler än rika. De fattiga kan därför ta över staten och använda den som en utjämningsmaskin till exempel genom att ge de rika och de fattiga samma sjukvård men ta ut ett högre pris av de rika (vilket ju är en av de saker som skattesystemet gör). På det viset har alla demokratier med tiden utvecklats till välfärdsstater. Det ligger troligtvis inbyggt i demokratin eftersom de fattiga som sagt alltid är fler än de rika och därför alltid vinner över de rika när det handlar om att räkna skallar.

Den andra förklaringen är att staten så småningom utvecklas till ett väsen med en egen vilja som varken lyder de rika eller de fattiga eller någon annan medborgargrupp i det civila samhället utan är sig selv nok. Så tycker jag det har blivit med vår tids politiker. De är inte beroende av några intressen i det civila samhället eftersom de försörjs helt och hållet av den stat de kontrollerar. Oavsett vilket parti de tillhör är deras livssituation densamma och därför tänker de samma sorts tankar och driver i stort sett samma sorts politik.

Så när framtidens historiker håller seminarier om vad olika civilisationer gjort med sitt ekonomiska överskott så kommer de att kunna peka på egyptierna som använde det för att bygga pyramider och på svenskarna som i stället för pyramider byggde ett politikervälde.