Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Blir man rik på det? frågar jag lite naivt. Då förklarar samhällsvetaren för mig det alltid finns pengar att göra på sådant ty efter vad hon hört är myndigheterna inte så noga med att kontrollera vad de betalar för så den som hyr ut rum kan låta migranterna bo trångt.

Sedan presenterar samhällsvetaren en teori om hur många sorters svenskar det finns. Hon anser att svenskarna indelar sig i tre typer. Den första är de som ogillar migrationen och som törs säga det. Den andra typen är de som ogillar migrationen men inte törs säga det. Den tredje typen är de som på något vis tjänar pengar på migrationen och därför gillar den.

Då frågar jag om det inte finns några svenskar som gillar migrationspolitiken utan att nödvändigtvis ha någon egen vinning av den. Hon tänker ett tag och säger sedan att hon inte tror att det finns några sådana. I varje fall har de inte kommit till hennes salong.

Å andra sidan, säger hon efter att ha klippt och funderat ett tag, så finns det ju så många dumhuvuden bland svenskarna. Ni ser inte och fattar inte. Ibland blir jag så arg. Hur kan ni vara så dumma i huvudet? Ni är som barn.

Vad ska jag säga? Plötsligt förvandlas jag till en representant för Sverige, en svensk, som för en politik som skadar en hårt arbetande kristen syrisk företagare och skattebetalare med egen salong. En svenneidiot, helt enkelt.