Sedan några år har det tydligen varit möjligt att köpa sig goda betyg på högskoleprovet. För uppemot 200 000 kronor kan man skaffa sig full pott genom att betala några bildade och kunniga människor som sitter utanför provsalarna och sänder rätt svar via radio till en mottagare som fuskaren placerat i örat.

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, är uppskakad: ”Det är oerhört upprörande att människor kan fuska sig in på högre utbildning och också till attraktiva utbildningar”, säger hon till Aftonbladet.

Det är minst två saker med detta som är underligt. För det första har oskicket alltså pågått i flera år. Myndigheterna har känt till det men tydligen inte fått stopp på det. Ministern säger att hon har en ”ständig dialog” med den ansvariga myndigheten, Universitets- och högskolerådet. Hon ”vet att rådet vidtagit flera åtgärder”. Är inte detta oroväckande lamt av verksamhetens högsta ansvariga? Och just som fusket blossat upp till skandal i media säger hon att om det behöver ”göras ytterligare åtgärder kommer vi att ha den fortsatta dialogen”. Om det behövs åtgärder? Nu när hela svenska folket uppmärksammats på skamfläcken? Kan ministern tänka tanken att det kanske inte skulle behövas några åtgärder?

Händelsen är nog bara ytterligare ett exempel på att vi numera i Sverige struntar i regler som vi tycker är jobbiga. En ledamot av Svenska Akademien som blir stött struntar i att gå på mötena och de andra ledamöterna struntar i att, enligt regelverket, utesluta skolkarna.

Transportstyrelsen struntar i sitt regelverk. Regeringen struntar i lagrådet. Dessutom vill den strunta i att utvisa 9 000 ”ensamkommande” som enligt lagarna ska utvisas. Typexemplet på vårt officiella struntande i regler är kanske broschyren Information till dig som är gift med ett barn som nyligen gavs ut av Socialstyrelsen och Migrationsverket. Det är ”olämpligt att ni bor tillsammans om barnet är under 15 år”, stod det i foldern. Den drogs förstås genast tillbaka, men vad ändrar det? Sverige tolererar fortfarande barnäktenskap även om Socialstyrelsen inte längre törs prata om det. Jag tror att det här struntandet är en tilltagande nationell sjuka som beror på alla är dödsförskräckta för resoluta beslut och vid behov bruk av hårdhandskar (utom ifall det gäller att brännmärka rasister, brunråttor och vita män).

Den andra underliga saken är föreställningen att fuskaren har någon glädje av sitt fusk. Det borde inte vara så. Om fuskaren inte har inhämtat de baskunskaper som anses vara en förutsättning för de högre studierna borde hon inte klara sig många månader utan upptäckt sedan de högre studierna väl inletts. Om saken inte upptäcks betyder det att de lägre studierna inte behövs. Här kanske finns utrymme för en utbildningsreform som gör att man kan gå direkt från lågstadiet till universitetet och spara in på de onödiga mellanstationerna.

I själva verket är problemet att det inte ställs så särskilda kunskapskrav på studenterna i många universitetsutbildningar. Det är tyvärr sant att om man bara kommit in på universitet så är godkänd examen nästan garanterad. Det upptäckte jag när jag för några år sedan, tillsammans med folk som har gedignare och modernare erfarenheter av universitet än jag, skrev en bok om Sveriges högre utbildning. Universiteten får nämligen betalt per utdelade poäng vilket gör dem obenägna att inte dela ut poäng. Om en lärare underkänner en student i en tenta kan studenten göra omtentor tills läraren ger godkänt av ren utmattning. Jag överdriver lite, men inte så farligt.

Det handlar om ett kulturskifte sedan några årtionden i den högre utbildningen. Lärarkåren har förlorat makt, dels till administratörerna, dels till studenterna. Studenterna uppför sig ibland som om de hade någon sorts mänsklig rättighet att få sina alster godkända bara för att de besvärat sig med att åstadkomma dem. Lärarens eventuella kvalitetskrav framstår för dem som personliga kränkningar.

Jag råkade själv nyligen ut för syndromet. En ung civilekonom skickade mig en artikel som hon tyckte att jag skulle publicera på detgodasamhallet.com. Budskapet var bra, men presentationen, alltså argumentationen och språkdräkten, kändes alltför svag och lös i köttet för min smak. Så jag skrev in några kommentarer i texten för att ge henne en chans att göra om och göra bättre.

Jag fick tillbaka drapan med några obetydliga ändringar och följande kommentar: ”Har själv väldigt ont om tid. Vet att källhänvisningen är bristfällig, men den kommer ju inte synas i artikeln. Bara radera det rödmarkerade källorna och göra resten av texten svart, så är den är färdig. Please!”

Debattören tyckte alltså att jag skulle göra jobbet eftersom hon inte hade tid. Strax efter fick jag en påminnelse: ”Ser hemskt gärna att du publicerar nu, har lagt ner mycket tid och engagemang”.

Det kändes som om hon menade att det praktiskt taget var min skyldighet att publicera artikeln eftersom hon ansträngt sig. Attityden är kanske inte så konstig hos unga människor som under sin uppväxt och sina högre studier inte fått lära sig att något om kvalitetskrav.