Det kan vara så att Google har satt någon algoritm på mig som gör att det bara dyker upp föredrag om postmodernism när jag surfar till YouTube, men jag tror inte det. Jag tror att det faktiskt är så att filosofer i de kulturer vars språk jag begriper och vars tänkare jag söker – de engelsktalande och de portugisisktalande – ägnar en stor del av sin uppmärksamhet åt just postmodernismen. Och att jag besvärar mig med att lyssna på dem beror på att jag också försöker förstå vad postmodernismen handlar om. Nu ska jag tala om vad jag har kommit fram till.

(Jodå, jag förstår även svensktalande filosofer om sådana finns, men jag har inte hittat några på YouTube.)

En första observation är att ingen vet vad postmodernismen egentligen är. Den är inte huggen i sten. Jag menar inte att den inte skulle finnas, utan bara att den inte har den bestämda form som exempelvis marxismen och islam. Postmodernismen har ingen helig bok som Kapitalet eller Koranen där den vetgirige kan få säker upplysning. Postmodernismen är ingen profetlära. Postmodernismen är i stället en konstruktion, ett grupparbete om du så vill. Den konstruerades efter andra världskriget av en ny klass av tänkare, i huvudsak professorer på de humanistiska fakulteterna vid västvärldens universitet.

Det märkvärdiga med den här perioden, således de senaste sjuttio åren, var det universella välståndets genombrott (i västvärlden, alltså). Hur fundamentalt, unikt och epokgörande detta genombrott var tog det ett bra tag för världen att fatta. Att hela samhällen för första gången i mänsklighetens historia kunde ställa om sig från att oroa sig för svält och pest till att förvänta sig permanent välstånd är något alldeles oerhört. Om du inte hisnar inför detta märkvärdiga rekommenderar jag en stunds eftertanke.

Men det tog någon generation för människorna att anpassa sig till det nya tillståndet. Det gamla tillståndet innebar att människor hela tiden måste passa på sig och sköta sig och spara för att inte behöva svälta om skörden slog fel. Fattigdomens samhälle är ett strängt samhälle. Den strängheten kunde människorna nu gradvis lägga undan och i stället unna sig de förmåner som den samhälleliga rikedomen erbjöd. Nu var det dags för den ”omvärdering av alla värden” som Nietzsche hade förkunnat vid pass trekvarts sekel tidigare. (Det är ingen tillfällighet att de moderna filosofer som pratar om postmodernismen också pratar om Nietzsche som en föregångsman.) Nu behövdes ett nytt synsätt, en ny filosofi. Det blev postmodernismen.

Tror du att jag menar att postmodernismen blev ett slags lyxfilosofi för samhällen som hamnat på grön kvist och inte, i varje fall inte just nu, behövde ta så mycket ansvar utan i stället kanske kunde ägna sig ett litet tag, eller tills vidare, åt oansvarig lek? Precis! Du har förstått mig rätt.

Postmodernismen har alltså ingen urkälla, utan konstruerades på grundval av ett antal tämligen osammanhängande och för det mesta svårtillgängliga tankespån hos en grupp filosofer med fransmännen Michel Foucault och Jacques Derrida i spetsen.

Foucault skrev böcker på temat ”det är inte som du tror eller fått höra”. Till exempel kanske du tror att vår tids behandling av sinnessjuka är mer human än gamla tiders, men det är den inte eftersom man i gamla tider betraktade sinnessjuka som folk med särskilda gåvor, inte, som nuförtiden, som sjuka. Förr visste folk att hedra sina psykfall.

Eller så kanske du tror att vår tids hantering av brottslingar är bättre än gamla tiders när man rätt och slätt offentligt torterade dem och hängde dem. Men det var respektfullt mot brottslingarna eftersom deras döda kroppar ibland hedrades av folket efter hängningen och eftersom avrättningar ibland orsakade tumult och revolutionsungar från folket mot överheten, vilket Foucault tyckte var bra, men så mycket svårare att åstadkomma när överheten tar hand om brottslingarna i slutna anstalter.

Om Foucault enligt min uppfattning – det lilla jag förstår – bara var snurrig så lade Derrida fram en del vägande synpunkter på det ödmjuka temat att ”man kan inte vara säker”. Han sa till exempel att känslan kanske har lika mycket att komma med som förnuftet. Eller att kvinnan kanske är lika värdefull som mannen.

Om man kombinerar Foucaults revolutionära ”det är inte som du tror eller fått höra” med Derridas ödmjuka ”man kan inte vara säker” så kommer man fram till det som blivit, vad jag begriper, postmodernismens kärna, nämligen föreställningen att det inte finns någon sanning, att envars sanning är lika mycket värd, att det inte finns rätt eller fel, att om någon säger att hen visserligen ser ut som en man och har alla en mans inre och yttre attribut så är hen lik förbannat en kvinna ifall hen känner sig som en kvinna.

Sedan kommer, först smygande, milt och omärkligt men sedan med allt större brutal och vildsint kraft – kommer du ihåg den där sången i filmen Cabaret som började med en blond pojkes veka röst och slutade med wagnerska hitlerackord? -, postmodernismens förvandling till politiskt projekt, till PK-ideologi. Postmodernismen blir shanghajad av ett nytt maktskikt som i Sverige är särskilt välutvecklat – och som jag kallat för ”politikerväldet” – men som finns mindre färdigbildat även i andra västländer. Detta helt nya sociala skikt behöver ett synsätt på världen som går dess ärenden, en ideologi.

Postmodernismen duger bra som filosofisk grund för PK-ideologin. PK-ismen är postmodernismens politiska gren eller, om du vill vända på det, så är postmodernismen politikerväldets filosofi. PK-ideologin går ut på att eftersom det inte finns någon sanning så har makten lika rätt som du vad den än hittar på och du har ingen rätt mot makten. Du kan aldrig ha någon rätt mot makten vad du än kommer med eftersom det inte finns någon högre sanning som du kan åberopa. Därför behöver PK-isterna, enligt egen uppfattning, inte argumentera i sak. De tycker att det räcker med att brännmärka.

Förstår du? Liberalismen var kapitalistklassens ideologi. Socialismen var arbetarklassens ideologi. PK-ismen, grundad i postmodernismen, är politikerväldets ideologi. Inser du att vi saknar en ism? Nämligen en filosofi som artikulerar politikerväldets motståndares, den nettoskattebetalande medelklassens, intressen, något som har med sunt förnuft, ansvar, frihet och försiktighetsprincipen – att inte göra oförsiktiga experiment med samhället – att göra.